Minska barngrupperna i förskolan!

Skriver krönika i Göteborgs-Posten:

Klumpen i magen brukade komma redan på söndagarna, när min treåriga dotter vid middagen bedjande frågade om hon kunde få slippa förskolan. Hon som är 18 månader kunde inte prata ännu men i ögonen syntes det att hon förstod.

Båda kände i sina kroppar att helgen var på väg att ta slut och att de snart skulle överges av sina föräldrar. Treåringens vädjan till mig om att vara med henne istället för att jobba blev mer intensiv ju längre kvällen fortskred, och vid läggdags var stämningen panikartad. Jag vill vara med dig, bara med dig, inte på förskolan, var det sista hon sade innan hon somnade på min arm.

Jag hade precis börjat jobba efter pappaledigheten och mina barn skrek, grät och ålade på golvet när jag skulle lämna dem på förskolan. Min treåriga dotter bad mig av hela sitt hjärta att inte gå, medan tårarna rann ned för hennes kinder. Jag stålsatte mig och bet ihop medan förskollärarna bar bort mina barn som, med tårfyllda ögon, sträckte armarna efter mig, med ett sista hopp i blicken av att deras pappa inte skulle överge dem.

Mina egna känslor fick vänta tills jag satt i bilen på väg till jobbet och förbannade det samhälle vi skapat, där vi svekfullt lämnar bort våra barn mot deras vilja, till människor vi knappt känner, för att åka till ett jobb som i sammanhanget känns helt betydelselöst.

Efter någon timma kom första sms:et från förskollärarna med en bild av mina döttrar som sken som solar och lekte i sandlådan. På eftermiddagen kom ytterligare en bild där de myste ihop i soffan och fridfullt läste en bok. Förskollärarna gjorde allt i sin makt och använde all sin pedagogiska kunskap för att mina barn skulle få en bra tillvaro och trivas på förskolan, samtidigt som de tog sig tid att lugna mig som förälder.

Varje morgon försäkrade de mig att barnens beteende berodde på att de kände trygghet hos mig, och att det var något positivt. Veckorna gick och nu springer båda flickorna fram och kramar personalen på förskolan. Vid hämtning har de fullt upp med olika lekar och det händer att de inte vill gå hem.

Jag vill med den här texten uttrycka min tacksamhet till de pedagoger på förskolor i landet som trots alldeles för stora barngrupper och stressiga dagar lyckas få barn att må bra och utvecklas som individer. Samtidigt är det en stor skam att det inte satsas större resurser på en verksamhet som är viktigare än så mycket annat. Många förskollärare vittnar om att det är så stressigt att det mer handlar om förvaring än om utvecklande pedagogik. Därför borde den nya regeringen se till att storleken på barngrupperna i förskolan minskas, för våra barns skull.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s