Jag trodde Aschberg var en modig journalist

Det är något som skaver med Robert Aschbergs program Trolljägarna. Jag blir jävligt illa berörd av de fall där vanligt folk råkat ut för ett helvete på nätet, men när journalister på stora mediehus, eller offentliga provokatörer väljer att tala ut hos TV3:s icke maskerade hämnare nummer ett, är reaktionen inte lika självklar. Det är dyrbar programtid som kunde använts för att ge folk utan en redan befintlig plattform sin röst hörd, att granska polisens bristfälliga utredningar rörande hot och hat på nätet, eller söka större förståelse för vilka det är som näthatar. Men när en man med makt intervjuar andra mediemänniskor med makt, i en slags tävlan vem det är mest synd om, blir distansen till de så kallade trollen än större.

Klassamhället gör sig plågsamt påmint när sedan Aschberg stapplar ut i verkligheten för att konfrontera människorna på nätets baksida. Vissa menar att det är alla typer av människor som härjar på nätet – borgare och bönder i en brokig blandning. Konstigt säger jag då, att det aldrig är en VD eller börsmäklare som står där med pixlat ansikte när Aschberg, Uppdrag granskning eller Expressen rycker ut för att dra ner byxorna på pöbeln. Att det påfallande ofta verkar vara nödvändigt för reportern att bege sig till en utarmad glesbygd, eller en socioekonomiskt utsatt förort, för att få till en konfrontation måste ju bara vara ren slump, eller hur?

Inte alltid, men ibland går Trolljägarna ut på att sparka på de som redan ligger ner. Mest plågsamt blev det när Aschberg sökte upp en äldre kvinna med käpp, som tagit sig friheten att anonymt tycka att Aschberg själv borde gå i pension. Dessutom hade hon skrivit att han var en idiot, eller något liknande. Jag minns inte exakt, men inslaget lämnade mig med en besk eftersmak i munnen. Ska inte Aschberg vara en modig journalist? Hur modigt är det att hänga ut en gammal tant som tycker att han borde pensionera sig? Det har väl hon rätt att få tycka utan att bli uthängd inför grannar, släkt och bekanta på bästa sändningstid. Kanske har hon till och med rätt i sakfrågan.

Personligen rör det mig inte i ryggen när jag får anonyma mail där folk kallar mig namn. Jag ser mig själv som privilegierad, med en slags plattform för att höras. När jag sticker ut hakan, måste jag räkna med att få skit. Det är faktiskt folks medborgerliga rättighet att få tycka att vi journalister ska dra åt helvete. Däremot blir jag givetvis upprörd när anonyma människor berättar vad de vill göra med mig eller min familj. Men jag skulle aldrig drömma om att gråta ut i ett trolljägarprogram, eftersom jag vet hur många andra som skulle behöva den programtiden bättre. Samtidigt vill jag inte döma de journalister som väljer att göra det. Vi är alla olika, men grundhållningen som journalist borde vara att lyfta fram andra människors historier istället för våra egna.

Nåja, vi verkar alla ha olika sätt att hantera hot. Sist välkomnade jag den anonyma hotaren till mitt hem, med löfte om att begrava vederbörande i min gräsmatta. Hen kom aldrig.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Jag trodde Aschberg var en modig journalist

  1. @Benanderii skriver:

    Det här var väl bra? Riktigt bra!

  2. MARTINREDA skriver:

    Håller med dig! Hade exakt samma tanke i huvudet efter senaste avsnittet. Skönt att känna att man inte är ensam!

  3. Ping: Säkra sitt hem – Ashberg på krigsstigen | Trollan's Tankar om stort och smått

  4. Staffan skriver:

    Typ noll förståelse i din text för att trakasserier och dödshot – mot såväl yrkesverksamma journalister och politiker som vanliga människor – faktiskt är ett demokratiskt problem och något som förstör livet för många. Du är machokillen som vet att ”när jag sticker ut hakan så får jag räkna med att ta skit”. Andra kanske påverkas på annat sätt av den skiten du pallar att ta. Så länge som polisen rutinmässigt slänger anmälningar om även grova hot och trakasserier på nätet i papperskorgen så är det alldeles prima att det görs program som trolljägarna, så att de som roar sig med att kränka andra får sig en anledning att tänka både en och två gånger innan de trycker på ”skicka”. För övrigt så känner jag bara till en undersökning av vilka som kommenterar på hatsajter i Sverige och den visade just att det var en väldigt brokig skara, många just från medel- och överklassen. Och varför skulle det inte vara så? Näthatet i Sverige har en alldeles tydlig politisk slagsida åt det extrema högerhållet. Klart att medel- och överklassmän som hatar allt vad feminism, socialism och antirasism heter roar sig med att piska upp det hatet på nätet. De som försöker etablera bilden att näthat mest är ett nöje för arbetarklassens män ute på landsbygden avslöjar bara sitt eget klassförakt.

    • Maja skriver:

      Näthat förekommer genom just journalister ofta, och inte är de då höger. Jag gillar vare sig Aschberg eller de han samarbetar med /avlönar; ”Researchgruppen” Jag gillar inte Expos Hubinette och Linderborg är läbbig. Men hatar jag? Nej.

  5. Tascam skriver:

    Tack för inlägget Joakim ! Det får mig att tänka på att journalister inte nödvändigtvis behöver försvara vad en kollega hittat på. Det är bra att du bryter gruppmentaliteten med en egen analys. respekt.

  6. Pelle2 skriver:

    Tyckte också att det var patetiskt när Aschberg hängde ut en kvinna som tyckte att han var gammal och borde gå i pension och kallade det för hat. Kan han inte tåla det så är han inte så mycket macho som han älskar att framställa sig som..

    Tycker också att det är problematiskt när han framställer Åsa Linderborg,Kawa Zofalgary och Fanny Åström som offer för näthat. Kawa är väl själv en hatare av rang med sin sida vita,kränkta män som han drev under en tid. Ingen fick tycka något annat än han för då skulle man hånas.. Åsa Linderborg och Fanny Åström har ju inte heller dragit sig för att håna meningsmotståndare men det skall man bara acceptera efterom de tillhör den fina sidan..
    Orsak och verkan har aldrig varit en stark sida hos feministerna..

  7. Ping: Varför är det normalt att inte polisen gör sitt jobb?

  8. Jaa Joakim har läst dina inlägg då och då och du är lite annorlunda än ”main stream” av journalister och tack och lov till det bättre. Det var väl i och för sig bra att du slapp trädgårdsarbetet kunde ju ha blivit ett fall med många efterräkningar också…..Tycker principiellt inte om detta program eftersom jag anser polisen kapabel coh skickad att hantera brott och brottslingar osv Den som frikänns är ju i princip inte brottsling medan en ”uthängt” får sitt straff oavsett den egentliga tillämpliga rättsliga påföljden…finns många exempel på frikännande där det uppenbarligen finns en eller flera gärningsmän men där osäkerheten om vet som gjort vad i ”stridens hetta” leder till frikännande….Dessutom har jag fått för mig att RA har immunitet tack vare ”firmans” säte i London…och i så fall blir det riktigt otrevligt…en ”skyddad” trolljägare får ge sig på ”vanligt folk” utan påföljd…….Vem är då den fege?

  9. Anonym skriver:

    Journalister idag borde vara klart bättre på att ha is i magen inför hotbrev och knäppismejl av en sort som alldeles uppenbart inte syftar till att förverkligas, utan bara till att släppa ut litet litet ånga från övertrycket. Med något så när vana ser man ju vad det handlar om utifrån hur det är skrivet. Jag tycker mycket om anekdoten om hur Pär Lagerkvist 1933 efter kortromanen/pjäsen Bödeln, som öppet och tydligt angrep nazismen, dess människoföralt och dess våldsdyrkan, fick höra att även i Berlin hade man reagerat på boken. En artikel i Völkischer Beobachter brännmärkte ”der Judenknecht Pär Lagerkvist” (judarnas dräng eller träl). Hur tog Pelle det då? Jo, han såg till att få en kopia av artikeln och kände sig (enligt sonen Ulf) stolt över att ha befunnits värdig denna sjuka sågning. 😉 Han visade den gärna för sina vänner, däremot tog han nog aldrig upp det i offentligheten, i tidningarna. Och då handlade det om en makt som på sikt innebar en verklig fara för honom personligen; hade Hitler invaderat Sverige så hade Lagerkvist av flera skäl stått på listan över dem som skulle haffas och likvideras.

    Man skulle önska att fler journalister och skribenter hade den attityden idag, men det ger naturligtvis bättre utdelning i media att gråta och gasta och försöka peka ut okända typer, helst med namn. Det är på något sätt en ynklig strategi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s