Brandmän, SD, och ett steg i rätt riktning.

Jag hade laddat för att skriva ett inlägg om brandmännen i Malmö som vägrar möta Jimmie Åkesson. Ett tilltag jag tror har delat brandmannasverige i två läger. Jag tänkte skriva något om hur det var när jag gjorde två veckors praktik på en brandstation där de rasistiska skämten haglade dygnet runt och den allmänna inställningen till invandring var ”hit men inte längre”. Eller om vissa brandmän jag stött på under olika blåljusinspelningar för tv. Visserligen käcka pojkar, men inte alltid rolemodels för tolerans och mångkultur. Eller om hur det var när vi spelade in ”Fittstim – min kamp”, och brandmän hörde av sig och berättade hur trötta de var på att vissa vill ge en bild av räddningstjänstens jämställdhetsarbete utåt, medan det kokar under ytan i hela brandmannasverige. Om detta hade jag tänkt plita ner en en text där jag nu ser framför mig hur många brandmän runtom i Sverige knyter näven i fickan och tänker att: ”Det är lika bra att lägga en röst på SD, för att räta ut flinet på de där självgoda moralisterna i Malmö”.

Men så hände något mycket större. Min dotter reste sig på ostadiga ben, som en skadeskjuten bergsgorilla, vinglade fram och tillbaka, tog spjärn med tårna, och sedan gjorde hon något som inget annat barn tidigare lyckats med. Hon satte ena foten framför den andra och tog sitt första steg. Sedan ytterligare två till innan hon åter dunsade i backen. Ett år och en vecka. Så här såg det ut.

20140407-210155.jpg

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s