Vi gick dit älvorna bor

Vi gick på stigen där jag känner varje tuva, mina döttrar och jag. Ett steg i taget, precis som när jag var tre år och gick samma stig mot äventyr. Hon frågade var vi är på väg. Jag svarade, som min mamma en gång svarade, att vi ska till älven, men först måste passera hästarna, bondgården och huset där vargarna bor – det hus som man inte får närma sig om ingen vuxen är med, för då kommer de blodtörstiga vargarna att attackera. Men om en vuxen är med kan man smita förbi huset som visar vägen till älven med det strömmande kalla vattnet.

”Älven, finns det älvor där?”, frågade hon som bara har funnits i tre år. ”Det är klart att det finns”, sade jag. Vi klappade hästarna, gick förbi både bondgården och platsen där det övergivna varghuset brukade stå, men som nu är ruttnat och jämnat med marken. Den som knappt har funnits i ett år sov skönt i vagnen, medan vi gick där jag gått hela livet, men aldrig hon som bara är tre.

”Bor älvorna där inne?”, frågade hon när vi kommit fram och pekade på den övergivna husvagnen där några gubbar från en annan tid brukade sitta och spela kort och dricka sprit.
”Nej, älvorna bor i träden”, svarade jag.
”Älvorna har ingen mamma och pappa. Dom är ensamma. Men dom har storasystrar”, sade hon som bara är tre år och funderar dygnet runt på mammor, pappor och syskon.

Vi lekte att vi flyttade in i husvagnen, kastade sten i vattnet och hon som bara är tre år hittade ett rådjursskelett som vi bestämde var en dinosaurie. Det var vindstilla och inte en krusning på det vatten där jag brukade sitta med rispade sommarknän som pojke och meta aborre som aldrig nappade. Vi ville se en båt köra förbi men den kom aldrig.

Hon som ska fylla ett år på fredag vaknade och vi gick hemåt igen, till mina barns farmor som fick höra allt om dinosaurier, älvor och vargar. ”Berättar din pappa samma sagor för dig som jag gjorde för honom?”, frågade hon den som om några år ska börja skolan, ta studenten, skaffa jobb och kanske familj. Den som i detta nu, varje dag, lagrar minnen i ett kassaskrin med magisk nyckel, som i framtiden kommer öppnas oftare och oftare men sällan under kontroll.

När madrasserna är utlagda i mina barns farmors gästrum, och vi ligger i en hög med mig underst, viskar hon att hon älskar mig. Sedan somnar både hon som är tre och hon som snart är ett. Jag ligger där och tänker att allt går i cykler och att vissa dagar är bättre än andra, och att den här dagen vill jag minnas. Därför skrev jag den här texten.

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte

20140324-210836.jpg

20140324-210919.jpg

20140324-210934.jpg

20140324-210945.jpg

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s