Lita aldrig på läkaren som undersöker ditt barn

Den här veckan har jag varit med om något som gjort mig förbannad och fått mig att tappa förtroendet för allmänläkare på vårdcentraler. Jag tar det från början.

För fyra veckor sedan upptäcker jag en konstig bula på min tio månader gamla dotters huvud. Jag tänker först att det är en vanlig svullnad som snart kommer försvinna. Små barn har ju en tendens att, allt som oftast, slå i skallen i det mesta när de drattar omkring. Men dagarna går och bulan försvinner inte. När jag undersöker den närmare och känner med fingrarna upptäcker jag något obehagligt. Det känns som att det är en spricka i skallbenet, ett hålrum där det borde vara ben. Det känns rent ut sagt jäkligt äckligt, och tankarna far runt i mitt huvud. Vad är det för fel på min dotter?

Jag ringer direkt till Lindome vårdcentral som vi tillhör, berättar läget och får en tid senare i veckan. Jag åker dit, träffar min dotters BVC-sköterska, som blir osäker och vill konsultera en av vårdcentralens allmänläkare. En äldre manlig läkare äntrar rummet, tittar på min dotter, känner snabbt på bulan och säger att det inte är något att oroa sig över och att vi ska åka hem, eftersom min dotter verkar pigg och glad. Jag köper inte det och ber honom titta mer noggrant på bulan och verkligen uppmärksamma det som jag känner: en spricka i skallbenet som är fruktansvärt obehaglig att dra fingrarna över. Han gör som jag säger, men ändrar inte uppfattning.

Jag frågar då om det inte finns någon annan läkare på plats som kan göra ett second opinion. De hämtar en annan allmänläkare som gör samma bedömning som den äldre manlige läkaren: ”Det är ingen fara på taket, åk hem och ta det lugnt”. Jag gör ett sista försök: ”Men känner ni inte hur konstigt hennes huvud känns? Det känns ju helt sjukt, som att det är ett hål in i hjärnan!”. Men de vidhåller att jag ska åka hem med min dotter, säger båda två att det är omöjligt att det skulle handla om en skallfraktur. Jag sitter där framför två eniga läkare och känner till slut att jag måste lita på deras goda omdöme. De har trots allt flera års utbildning och lång arbetslivserfarenhet. Jag åker hem med min dotter.

En vecka senare när det är dags för rutinkontroll hos BVC har bulan och den konstiga formationen på dotterns huvud fortfarande inte försvunnit, och jag säger bestämt till BVC-sköterskan att jag nu kräver att få en tid hos en specialist. Hon lovar att fixa det, och ytterligare en vecka senare får jag tid hos en barnläkare på ett sjukhus i kommunen.

Igår förmiddag träffar jag denna barnläkare. Hon känner på min dotters huvud och gör snabbt bedömningen att detta är något som måste röntgas akut. Jag får en remiss i handen, sätter min dotter i bilen och kör till Östra sjukhusets barnavdelning, där jag hänvisas till röntgen. När vi sitter där i väntrummet, min dotter och jag, kommer kallsvettningarna. Vad är det för fel, varför var det så akut att komma till röntgen? Alla möjliga scenarier passerar förbi: allvarlig hjärnskada, framtida men, och allt jäkelskap man kan tänka sig.

Efter att min dotter röntgats får vi träffa en barnläkare som analyserat röntgenplåtarna och, hör och häpna, konstaterar att min dotter har en skallfraktur rakt igenom skallbenet – Det som var helt omöjligt enligt allmänläkarna på vår vårdcentral.

Jag samtalar med barnläkaren som säger att barn har tunna skallar och att detta med stor sannolikhet måste ha skett när hon ramlade ur vår säng en natt för cirka fem veckor sedan. Hon lugnar mig, säger att röntgen visar en spricka som kommer att läka fint, och att det inte kommer bli några framtida men. Min dotter har haft tur. En sådan skallskada kunde gett stora problem, men nu ser det bra ut.

Jag berättar om läkarna på min vårdcentral och deras bedömning. Barnläkaren skakar på huvudet, menar att det är anmärkningsvärt. Hon förstår att de, som allmänläkare, har svårt att undersöka ett barns huvud, men samtidigt borde de ha sagt: ”den här bedömningen kan vi inte göra, men eftersom det rör sig om något så allvarligt som huvudet så måste en specialist titta på det”.

Jag har tidigare hört skräckhistorier om läkare som gör felbedömningar, men aldrig upplevt det själv. Nu, såhär i efterhand, är jag glad att allt har gått bra, men jag kommer aldrig lita på en allmänläkares bedömning igen. Och jag tänker på hur det skulle varit om min dotter haft en allvarlig åkomma där det verkligen hade varit nödvändigt med snabb och professionell läkarhjälp. Vad hade kunnat hända då, om de bett mig att gå hem och inte oroa mig? Och jag tänker på alla de föräldrar som kanske inte är lika tjatiga och påstridiga som jag, hur många av dem har råkat ut för felaktiga diagnoser genom åren, och hur stora är konsekvenserna?

Mitt råd är att aldrig, till fullo, lita på en allmänläkare på en vårdcentral. Lita istället på din magkänsla när det gäller ditt barn, och tjata tjata och tjata!

Nästa vecka kommer jag kontakta min vårdcentral. Det kommer bli intressanta samtal, det lovar jag.

Uppdatering: Samma läkare på vårdcentralen som inte såg min dotters skallfraktur, skickade hem en vän till mig med diagnosen hemorrojder, när det i själva verket var cancer! Jag blir mörkrädd.

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte

20140207-213557.jpg

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

30 kommentarer till Lita aldrig på läkaren som undersöker ditt barn

  1. Du, jag har slutat vara trevlig utan att vara otrevlig. Med andra ord riktigt djävla rakt på sak. Hem och läsa på och fixa andra och fjärde utlåtanden, googla bland massa rapporter och bli påläst. Därefter konfrontation och därefter gör jag en anmälan till socialstyrelsen. Det kanske inte händer så mycket, första gången de åker på en reprimand, men det gör det garanterat andra och tredje gången.

    Ett tipps till. Skapa en pärm för dina barns läkarbesök. Be alltid läkarna skicka ut en journalkopia som du sparar i pärmarna. Kan vara ovärderligt vid nya kontakter.

  2. Trist historia, men tur att det inte var något problem med din dotter. Det är tråkigt att man måste vara så påstridig nuförtiden för saker som tidigare var en självklarhet.

  3. Hedda skriver:

    Bra att du stod på dig! Tyvärr har jag liknande erfarenheter själv, och jag känner andra föräldrar som upplevt samma sak. Min 1-åriga dotters njurar höll på att bli förstörda pga en nonchalant/inkompetent ”familjeläkare” på vårdcentralen. När hon haft hög feber och skyhög sänka onormalt länge och vi blev hemskickade med den sedvanliga alvedon-ordinationen hela tiden sa till sist en kompis som är sjuksyrra att vi skulle åka direkt till barnakuten. Och det var tur det! Mycket trist att det ska behöva vara såhär. Vad beror det på?

  4. Hans Odeberg skriver:

    Frågan är om det bara är vårdcentralerna man skall vara rädd för? Låt mig först dra min historia:

    Min yngste son hade problem i flera år med diffusa symptom: huvudvärk, spontana kräkningar, svår hosta så fort han lade sig för att sova. På vårdcentralen gjordes de mest uppenbara kontrollerna, inget hittades, varpå de (efter att några gånger gett oss värk- och hostpiller och bett oss vänta ett par veckor) försökte remittera vidare till specialist.

    Men, vilken specialist? Med diffusa symptom, ”who ya gonna call”? Remisshantering mellan VC och sjukhus verkar också vara ett kapitel för sig. Remissen skickas iväg, och sen skall vi sitta på nålar och vänta på att ett papper skall dyka upp i posten. Det kan gott och väl ta en månad. Eller två. Eller så försvinner remissen på vägen. Månader är lång tid för oroliga föräldrar till barn som hostar tarmarna ur sig var kväll. Vi lärde oss rätt snart att dagen efter remissen gått iväg från VC ringa in till rätt handläggare på sjukhuset och ligga på och tjata, gråta, leta återbudstider osv.

    När vi väl lyckats komma in till en specialist, så kör han sina standardprover för att se om det här är något för honom att behandla, hittar inget, och skickar oss tillbaks till vårdcentralen. Perkele!

    Efter några år med detta bollande fram och tillbaka så fick vi till slut beskedet att de hittar inget fel på grabben. Varför beställer vi inte tid hos en psykolog? Dubbel-perkele!

    Några förtvivlade veckor senare accelererar sjukdomen raskt, med kräkningar och svår huvudvärk. Vårdcentralen skickar en remiss på skallröntgen, för att utesluta det otänkbara. Och vips så hittas en golfbollsstor tumör i bakhuvudet. Nu får vi se svensk sjukvård från sin starka sida, nu när alla vet vad det är och vad de skall göra. Vi rusas runt mellan en massa undersökningar, och samma vecka är grabben opererad. Nu, ett år senare, är hostan ett minne blott.

    Ursäkta den långa utläggningen. Min poäng är att det verkar finnas flera systemfel i den svenska vården:
    Dels vårdcentralerna. Det verkar som om de har samma höga status inom läkarkåren som tech support har inom mitt yrke, ingenjörens. Där hamnar ofta de som inte får något annat jobb, ihop med några få som faktiskt trivs med att träffa människor. Här tror jag privatisering och fria vårdval är ett steg på vägen, att vi har makten att säga ”fuck you” till det vi upplever inte funkar. Men den offentliga vården måste också spotta upp sig, och inte som idag tillåta uppenbart dysfunktionella enheter fortsätta lunka på. Valfrihet kan höja genomsnittlig kvalitet, men samhället måste se till att lägstanivån blir godtagbar.
    Dels specialistvården. Jag känner väl igen mönstret från det privata telekombolag där jag jobbade: alla avdelningar hade sin specialitet. När kunden kom in med diffusa symptom ”telefonen hänger sig, fixa tack”, så ägnade vi mer energi åt undersökningar som friskrev vår avdelning från del i ansvaret än åt undersökningar som kunde hjälpa oss att förstå vad problemet faktiskt var. Kanske sjukhusen behöver ägna sig lika mycket åt generalistvård som specialistvård.

    • Läkare skriver:

      Du har fel ang att allmänspecialister skulle vara de som inte fick något annat jobb. Med dagens brist på läkare kan man i stort sett välja och vraka mellan specialiteteter man vill syssla med, oavsett hur duktig man är.

  5. CiNsO skriver:

    Dagens vård, eller brist på vård, skrämmer mig…

  6. Ping: Läkarna kunde försummat barnmisshandel | JOAKIM LAMOTTE

  7. Sam skriver:

    Jag har visserligen inget förtroende alls för allmänläkare men jag tror att en stor skuld ligger hos dagens småbarnföräldrar. Aldrig någonsin har läkarna slösat bort så mycket av sin tid på föräldrar som sitter o googlar varenda litet hudutslag o springer till vårdcentralen för att få penicillin vid första antydan till snuva. Om dom slapp ”tramset” så kanske dom hade tagit en oroad förälder lite mer på allvar istället för att vifta bort det hela.

    • Hans Odeberg skriver:

      Jag tror inte det blir så lätt att bli av med ”tramset”. Vi oroliga föräldrar är för det mesta inte själva läkare, och vet inte om de symptom vi ser är något farligt eller ej. Varför vi tar oss till vårdcentralen.

      Jag ser det inte som slöseri med tid, utan som en nödvändig utgallring. En utgallring där de inte får bli så vana vid att skicka hem förkylningarna och magsjukorna att de missar de få fall där något faktiskt måste göras.

      • Sam skriver:

        Jag är pappa till två barn och har ingen som helst vårdutbildning. Däremot har jag sunt förnuft vilket jag ser mindre och mindre av idag. Om något av barnen blir sjuka så är inte min första instinkt att rusa till läkare utan att vårda själv. Om barnen inte skulle bli piggare, eller om jag inte kan finna råd DÅ först söker jag läkarvård som sista åtgärd, inte första. Det är resursslöseri att låta läkare ta hand om snuvor o stickor i fötterna.

  8. Joel Barish skriver:

    Läkare på vårdcentraler är bara en form av vakt som arbetar för att hålla så många människor som möjligt borta från vården. Att skicka hem är deras största uppgift.

  9. Joelle skriver:

    Anmäl läkaren!!!!!!

  10. Specialisten borde göra en Lex-anmälan mot din vårdcentral. Sen kan du anmäla till patientnämnden och IVO

  11. Martin skriver:

    Folk har blivit mer inställda på att formulera sig starkt och (ibland) svepande i avsikt att få invändningar att verka futtiga redan innan de formulerats – eller helt enkelt för att dölja svagheterna. Visst, så är det, från säljdisken till tv-bolag till sjukstugor till somliga ideella föreningar.

    Olof Palme sade en gång att ”som politiker har du inte råd att medge att du kan komma att missta dig i en fråga, eller att du *har* tagit fel”. Han tänkte då på journalister och politiska motståndare och deras jaktinstinkt, men idag uppträder faktiskt alla som ska göra utlåtanden i offentligheten, eller tala med en beslutsplan i bakfickan, som en del av sitt jobb enligt den maximen. Jo, nästan alla, från riksdagsmän till säljare och förhandlare, från tidningskrönikörer till coacher, från VD:ar till experter i tv. Språket i offentligheten har blivit långt mera manipulativt och inställt på att trycka tillbaka invändningar innan dessa har uttalats, på att få folk att svälja direkt eller göra vågen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har varit med om att t ex säljare har uttryckt sig suddigt eller direkt lögnaktigt när man har stått och ställt frågor om någon apparat värd tusentals kronor, och det här är öga mot öga, inte på telefon, Reparatörer däremot talar sällan så, eftersom det de säger är direkt kopplat till deras yrkeskunnande: ger de ett överbud och det visar sig vara bluff så skadar det deras goda namn och rykte. Men den här läkaren var väl stressad och trodde att han skulle komma undan med det, dessutom var ju du och din dotter bara ett fall av tusen.

  12. Pia skriver:

    Fyfaan…man blir ju förbannad. När min nu 14 åriga dotter va 1 månad råkade jag ut för en riktigt nonchalant läkare på barn mottagningen på sjukhuset. Sa att det inte va nåt fel på henne, att det va vällingen det va fel på o det som tog priset..att det va MIG det va fel på. Att jag va en hysterisk mamma. Kan nämna att hon va inte mitt första barn. För o göra en lång historia kort….vi spenderade nästan hela hennes första år på Drottning Silvias barnsjukhus. Anmälde läkaren, men han fick ingen prick.
    ”P”

  13. Barbro Walldén skriver:

    Helt otroligt har själv varit med om allmänläkare som varit hemska, åk till akuten nästa gång tycker jag. gött att hon är ok idag. lita alltid på din magkänsla.
    tycker du skall anmäla dessa doktorer. Dom måste få reda på att dom gjort fel.

  14. Monica Brandin skriver:

    Det är då verkligen inte första gången Lindome Vårdcentral utmärker sig!!!

  15. Kimberly skriver:

    Har själv varit sjuk och skickats fram och tillbaka getts olika medeciner osv men dem tog aldrig reda på vad det var! insåg dock starkt efter att pratat med en sjuksköterske vän till mig och varit till läkare flertalet gånger att vårdcentraler/sjukvård överlag i sverige idag vill lägga så lite tid och pengar som möjligt på att hjälpa. Det ska gå fort och det ska ”hjälpas” många. Inte är det nå patientcare inte de finns de väll inte tid för. Jag är sjukt glad att det bara var jag som var sjuk och inte nått av mina syskon. Min pappa däremot är sjuk och har varit de i över 1,5 år nu.. De är så otroligt tråkigt att dem som jobbar för att hjälpa människor inte vill hjälpa människor, och dem som vill dem träffar man väldigt sällan!

  16. Jättetråkigt så klart! Däremot blir jag lite putt på rubriken. För barnläkare är också läkare – och ska man aldrig lyssna på läkaren som undersöker så ska man heller inte lyssna på dem? VåC-läkare har jag inte så mycket till övers för, för det mesta. Tyvärr. De är bra på lite om mycket men inte på mycket om lite…
    Hoppas att lillan snart mår bättre!
    //Carro

  17. Ping: En erfarenhet rikare- det handlar om VÅR sjukvård! | En Demokratisk Socialist

  18. Läkare skriver:

    Med tanke på att du är journalist på hög nivå tycker jag du uttalar dig väl generaliserande. Utan att kommentera ditt fall närmare kan man nog konstatera att det finns bra och sämre läkare både på sjukhus och vårdcentraler. Och vill du träffa en oerfaren läkare så är akutmottagningarna på sjukhuset ett säkert ställe. Ofta fungerar det hyggligt ändå pga de yngres goda omdöme att rådfråga äldre kollegor.

  19. Caroline skriver:

    Beklagar det som hände ditt barn. Men sorgligt att så många i kommentarsfälten har synen att allmänläkare skulle vara generellt ointresserade av att hjälpa människor och en sorts ”andra sortering” när det kommer till kompentensförmåga. När man blir allmänläkare är det också att bli specialist, och läkare emellan anses det ofta vara den svåraste specialitén, just för att man behöver bli så oerhört bred och skaffa sig kunskaper inom alla områden.
    På vårdcentralen har allmänläkaren oftast 10-15 min per patient (akuttiderna). Tiden är så knapp just för att trycket på läkarbedömningar av stundtals mycket banala grejer ökar. Jag har sett mången allmänläkare göra ett fantastiskt jobb. Kunskapen att just sålla ut den huvudvärk som tre sig annorlunda bland flödet av migrän och spänningshuvudvärk är ingen lätt uppgift. Man skall inte glömma att läkaren på sjukhuset möts av ett mer selekterat material och inte sällan har patienten remitterats via en vårdcentral.

    Nonchalanta läkare kommer tyvärr alltid att både inom primärvården och inom slutenvårdens väggar. Men den stora majoriteten har alltid dig och ditt barns välmående och hälsa som yttersta prioritet. Och gör sitt bästa, ja verkligen sliter för att du skall få den bästa bedömning och vård ett behov.

  20. Björn skriver:

    Jag förstår att hela historien med din dotters skallfraktur måste ha varit extremt obehaglig för dig, och framförallt för din dotter! Jag vill dock påpeka detta: Allmänläkarnas bedömning förändrade inte din dotters behandling. De ställde inte rätt diagnos (de valde att inte driva undersökningen fram till en slutgiltig diagnos) men de kände igen ett friskt barn när de såg det. De hade rätt i att detta var ett självläkande tillstånd. Om de hade rätt i detta tack vare tur eller tack vare skicklighet kan vi inte veta, så det är kanske ingen idé att göra några antaganden om det.

    En av allmänläkarens viktigaste uppgifter är just det, att skilja ut vilka patienter som behöver utredas vidare, och vilka som kan få lugnande besked, utan att man för den skull har en helt säker diagnos. I din dotters fall tillförde barnläkarens utredning ingenting. Dock utsatte den din dotter för obehagliga undersökningar och röntgenstrålning som – ledsen att säga det – inte är ofarlig.

    Jag säger inte att det därmed var allmänläkarna som gjorde rätt och barnläkaren som gjorde fel. Kanske hade barnläkarens utredning kunnat påvisa en skallfraktur som krävde behandling, det vet jag inte. Men det skulle alltså isåfall vara en skallfraktur som inte ger några symtom utöver en bula och en spricka som känns obehaglig att känna på, men som ändå är så allvarlig att man måste in och operera i huvudet. Såna skallfrakturer kan inte vara alldeles vanliga. Barnläkarens utredning medförde i och för sig också att din oro stillades, vilket allmänläkarna inte lyckades med. Men faktum kvarstår; din dotter har mått bra hela tiden och behövde ingen behandling.

    Angående barnmisshandelsutredning som du skrev om i ett annat inlägg: Här får man som läkare gå på magkänsla. Ovanliga skador kan tyda på misshandel, absolut. Men du och din familj var redan kända på vårdcentralen, åtminstone hos BVC-sköterskan, och om en erfaren BVC-sköterska inte har fattat några misshandelsmisstankar under era tidigare besök, och när hon sett dig interagera med din dotter, talar det faktiskt emot att det skulle röra sig om misshandel. Och även om det är sant att föräldrar ofta söker vård med sina barn för skador de själva har åsamkat dem, så talar din påstridighet angående den här skadan också emot att det skulle vara en misshandelsskada. En barnläkare som inte känner till dig eller din familj överhuvudtaget får kompensera den bristen med en noggrann undersökning av din dotter för att hitta eventuella andra tecken på misshandel.

    Ursäkta mitt långa inlägg, jag hoppas mitt budskap gick fram: Jag tar inte ställning till vad som var rätt och fel i fallet med din dotter, men generellt kan det vara lika rätt att låta bli att utreda som göra det.

  21. Liliana skriver:

    Jag hade en BVC sköterska och en läkare på barn och ungdomsmedicin i gamlestan i Göteborg som i 6 månader ignorerade de faktum att min dotter inte utvecklades som hon skulle, jag reagerade när hon var 4 månader, dom reagerade först när hon fyllt 2 år fick hon akut hjälp.vi kom till habiliteringen vid lundbystrand. Sedan dess har allt varit en karusell av sjukhus. Det som krossade mitt hjärta och som bränt sig fast i mitt minne är frasen som den första specialisten på neurologen på Östra sa…..” jag förstår inte varför BVC inte larmat tidigare, det första levnadsåret är kritiskt för att omprogramera hjärnan och får man hjälp då så kan man halvera de bestående skador som uppstått. Min dotter var närmare två år, kunde inte greppa, kunde inte sitta, kunde inte gå, kunde inte stå, kunde inte peka,kunde inte ljuda, kunde inte krypa, kunde inte vända sig om, kunde inte tugga. Allt hon skulle kunnat vid hennes ålder kunde hon inte. Min dotter förlorade sin absolut första och ända chans till en halverad sjukdomsbild. På grund av en BVC sköterska som var konflikt rädd och som såg min oro som något trams å du är ung och dum. Idag är min dotter 7 år gammal, mycket svårt utvecklingsstörd, muskelskada och saknar tal. Hon pekar inte, kan fortfarande varken, stå, gå eller krypa.
    Men många andra saker som att sitta själv tog henne 5 år, att greppa i saker och byta hand tog 4 år, att drick själv ur flaska tog 3 år, att klappa händerna tog 4 år,….. Så du ser, du hade tur, jävligt fett med tur. Tackvare BVC sköterskan och barn och ungdoms medicin läkaren i gamlestan handlar min dotters liv om att lära sig alla dom saker som hon borde ha lärt sig under sitt första levnadsår.
    Så nej lita på magkänslan!! Tjata, tjata, tjata, tjata. MEN GNÄLL INTE det är tackvare gnällspikar som kommer med sin unge för att den har hicka eller nått. Tackvare er fick jag stämpeln ung o dum, du bara gnäller.
    Det är ensak att tjata en annan att gnälla!

    Hoppas tösen mår finfint och håller dig sysselsatt

  22. Linn jonsson skriver:

    Hur var din dotter precis efter fallet från sängen, minns du det?? Var ni inne o kollade av henne då?

    Varför jag frågar är för att min son (7månader) lyckades på nått vänster kravla sig ur vår säng imorse och ramlade ner på golvet, ett fall på 60cm ungefär…. Var inne på barnakuten nu på morgonen. De gjorde neurologisk koll och sa att allt troligen var lugnt. Men tänkte nu när jag läste detta att de kände ju aldrig igenom hans huvud…?! Jag har så dåligt samvete för att jag inte vaknade när han var påväg… Hade ju lagt kuddar under madrassen för att förhindra att detta hände, men det räckte ju inte… Tydligen. och jag är så otroligt orolig nu för hur kommande dygnet blir…. 😦

    Det var ju ett tag sen det här hände för er såg jag… Men om du kommer ihåg skulle jag vara tacksam om du svarade när tid finns.

    Vänligen Orolig mamma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s