Fittstim och feminism är större än Södermalm och Maria Sveland

Jag var med när Belinda Olsson besökte genusdagiset Nicolaigården, som hör till Södermalm. Det var en rolig men smått surrealistisk inspelning. Tillsammans med mängder av utländska journalister och tv-team slussades vi runt bland de välmående helvita barnen. Förskolechefen höll tal om verksamheten med stort fokus på ordet ”hen”, och det uppstod komisk förvirring bland de icke-svensktalande journalisterna.

Efter att vi dansat med barnen och intervjuat förskolechefen tackade vi för oss och lämnade verksamheten. Min spontana känsla var att inspelningen blev lyckad och att barnen befann sig på en seriös och väl fungerande förskola. Samtidigt kände jag att det inte är en slump att två av landets få genusdagis har poppat upp i Södermalms stadsdelsområde. När Belinda Olsson, senare, i det färdigklippta programmet benämner Södermalm som ett surdegsreservat uppstår ramaskri. Personer som bor på Södermalm känner sig kränkta och spottade på, och vill försvara sin stadsdel och sitt leverne. De får medhåll av flera tunga kulturtyckare.

En av de som var först ut med att kritisera programmet var författaren Maria Sveland. Hon menar att Belinda Olsson raljerar och ger en missvisande bild av Södermalm, för där befinner sig ingen kulturelit längre, eftersom de numera bor i Kärrtorp, Bagarmossen och Skarpnäck. Jag vet inte var Maria Sveland själv bor, men skulle bli mycket förvånad om det inte finns ett surdegshotell i närheten.

Ett annat ramaskri utbröt häromdagen när jag skämtade om Södermalm på Twitter genom att skriva: ”Att skoja om Södermalm på Twitter är som att kissa på en bild av Kim Jong-un i Nordkorea.” En som tog väldigt illa vid sig var Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin. Jag vet inte heller var Daniel Swedin bor, men klart är att han skulle må bra av att spendera större del av sin vakna tid i verkligheten istället för på Twitter.

Jag har svårt att förstå den lättkränkthet som folk uppvisar så fort man tillskriver Södermalm drag av politisk medvetenhet, som exempelvis spjutspetsfeminism i form av genusdagis. Inte sällan utmynnar den här kränktheten i genmälen som går ut på att den som gör sig rolig på Södermalms bekostnad, också sympatiserar med mörka främlingsfientliga krafter. Guilt by association, en ful och simpel, men dock effektiv form av argumentationsteknik.

Personligen är jag positiv till genuspedagogik som går ut på att ge alla barn samma valmöjligheter, och ser mig själv som uttalad antirasist, varför jag nu ens måste påpeka det i sammanhanget? Samtidigt ser jag problem med den snäva världsbild som många inom surdegsreservatet och svensk kulturelit förhåller sig till. Det har under de senaste veckornas debatt om ”Fittstim – min kamp” blivit oroväckande tydligt att många proffstyckare på allvar tror att de flesta unga tjejer i Sverige går runt och kallar sig feminister, eller att det bara är vita kränkta män som inte vill använda ordet ”hen”. Tyvärr kan det lätt bli så när man sitter för länge bakom sitt trevliga skrivbord i sin trendkänsligt inredda södermalmslägenhet, bara umgås med likatänkande och drar sig för möten med det som skulle kunna bli obekvämt – sådant som i många fall sker utanför Stockholms innerstad.

Ja, jag vet att jag generaliserar när jag pratar om surdeg, kulturelit, politisk medvetenhet och Södermalm i samma andetag. Å andra sidan är det min övertygelse att om ledarskribenter, kulturtyckare och andra etablerade förståsigpåare, lyfte blicken från sina egna priviligierade områden och avskärmade bekantskapskretser, så skulle debatten om Fittstim sett helt annorlunda ut. Tyvärr förs nu den debatten över huvudet på vanligt folk, som kanske lever under andra förhållanden i andra mindre ”upplysta” delar av landet, långt bort från helskägg och retroglasögon. Det är synd, eftersom frågan om jämställdhet är större än Södermalm och liknande surdegsreservat i Sverige, som befolkas av de redan frälsta.

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Fittstim och feminism är större än Södermalm och Maria Sveland

  1. Daniel skriver:

    Det som är mest tragiskt med kulturelitens konformism och tävlan om att vara mest PK är att man glömmer bort vad man egentligen kämpar för. I sin iver att vara politiskt korrekt blundar man stenhårt för problem som faktiskt drabbar kvinnor i stor utsträckning, och där utsatta kvinnor mer än någonsin i Sverige behöver stöd och hjälp.

    Som jämställdhetsanhängare är det ingen skadeglädje jag känner utan mest uppgivenhet för att kampen om ett jämställt samhälle förmodligen är död för ett par årtionden, troligen tills många av våra invandrande kvinnor vågar göra uppror och slå tillbaka mot den kvinnofientliga kultur de lever i och vill göra upp med men idag motarbetas aktivt av feministerna.

  2. Ping: Fittstim – Min kamp (del 1) | En stilla undran

  3. Annie skriver:

    Tack! Så länge fenomenet håller sig till en stockholmsstadsdel är det ok för mig. Då kan folk flytta dit eller därifrån bäst de vill. Men bevare oss andra för detta. Gärna äkta jämställdhet men inga galenskaper tack!

  4. lavazza1891 skriver:

    När feminister säger att de är för jämställdhet glömmer de att säga att de bara är för kvinnors jämställdhet med männen men att de är emot att män får jämställdhet med kvinnorna. Se Pär Ströms bok Mansförbjudet för exempel på den omfattande mansdiskriminering feminister och de flesta partier tycker är helt OK.

  5. Martin skriver:

    Det är typiskt för sådana här inkrökta, medialiserade diskussionsklimat att dramaturgin inne i tältet – med soundbites, inbyggda fejder, snackisar, Almedalenträffar, goofs och kända ansikten – blir mycket viktigare än själva de frågor man skulle diskutera. Därmed kommer också förmågan at skilja på skit och kanel, eller på sak och person, att ryka för många av deltagarna. Man anser ju att det egna gängets positioner är så givet riktiga att de egentligen knappast behöver debatteras, det viktiga blir att nedkämpa allt som luktar motstånd mot det glada budskapet i den debatt som rullar för tillfället.

  6. Adam skriver:

    Hej Joakim!

    Igår skickade jag in en fråga till chatten på svt.se om serien Fittstim – Min kamp.
    Min fråga löd något i stil med att jag tyckte det var synd att ni slutade ställa frågor just när det hettade till och gick vidare till något lättsmält istället.
    Som exempel tog jag upp inslaget med Martin Ingvar där Belinda frågar (retoriskt, antar jag) om skillnaden mellan män och kvinnor bara är längden på urinröret. Martin Ingvar svarar att så inte är fallet.
    Jag gav exempel på olika frågor som skulle varit intressanta att få svar på, t.ex. om skillnaderna i mäns och kvinnors hjärnor kan hjälpa till att förklara varför samhället ser ut som det gör.
    Sen tog jag upp inslaget med Andrea Edwards och inslaget med brandmännen och undrade om inte även de fysiska skillnaderna mellan män och kvinnor spelar roll.
    Jag avslutade med att fråga om Belinda ansåg sig vara likhetsfeminist.

    Tyvärr svarade ingen på min fråga.

    Du svarade dock på en annan fråga med signatur Adam.
    Man kan väl säga att den frågan var lite som min, fast om man plockar ut det jag skrev om skådespelerskan som inte ville ligga och förvanskar och förlöjligar lite.

    Vad sannolikheten är att två personer väljer samma signatur vet jag inte, men jag hoppas på att det ligger till så, istället för alternativet: att någon i er redaktion formulerar om mitt inlägg.

    Som rubrik står det ”Modigt att du även tog debatten efteråt, Belinda”
    http://www.svt.se/fittstim–min-kamp/chatta-med-belinda-och-redaktionen-efter-programmet

    Jag ställer en till fråga då: Gör verkligen Belinda och ni i redaktionen det?

    • Martin skriver:

      Visst, det här är det stuk man använder, det är feelgood-sidan av den här sortens program och mycket typiskt för hur man gör i Sverige numera, och det gäller inte bara diskussioner om feminism. Om Belinda hade insisterat på att få göra ett hårt diskuterande program där man går till botten med en del problemknutar, och där det finns en verklig risk att somliga personer och påståenden kommer att stå med kallingarna nere efteråt (även om de inte utsattes för direkta förolämpningar) då hade SVT förmodligen blivit nervösa och en del nyckelpersoner hade vägrat att vara med. I svensk media idag är det fryntliga eller fnissiga soffsnacket normen när man ska till att diskutera ett problem, du kan jämföra BBC:s Dateline London eller World Have Your Say med Godmorgon världens helgpanel och skillnaden syns direkt. I Godmorgon världen fullföljs inga resonemang, argumenten är ofta småplojiga och mest inriktade på att lyssnarna och de andra deltagarna ska fnissa, och det är uteslutet att ledarskribenterna och tyckarna där skulle bli taggigt oense på riktigt och gripa varann i slipsknutarna eller knytblusen. I Dateline London, som säljs på i princip samma tid i BBC World news är tonen visserligen hövlig men inte alls fryntlig och överslätande på det där sättet, och man går ofta rakt på de väsentliga skiljelinjerna.

      Inslaget om brandmännen var väldigt typiskt för det här halvbakade. Belinda Olsson nämner att många brandmänute på stationerna anser att frågan om ev sänkta kvalifikationer har blivit en nertystad fråga om man ”inte får tala om” av politiska skäl, hon frågar någon brandchef i hög ställning om det stämmer och han säger givetvis nej, vad skulle han annars göra? Sedan stämmer hon träff med en av landets främsta kvinnliga brandmän som utan tvekan ÄR kvalificerad på fysik och stabilitet, hon gör ett kort träningspass med henne och Belinda räcker naturligtvis inte långt. Hon drar slutsatsen att det inte är så att vilken räka som helst kan kliva in och göra de fysiska testerna. Jaha, men Belinda är väl knappast typisk för de,som söker, att hon är miltals ifrån att kunna ta sig igenom dessa tester säger ingenting om vare sig de sökande eller testerna.

      Kruxet är ju att brandmän, när det hettar till, måste kunna lita på varandra lika obetingat som soldater i krig, förr hette det just brand*soldater *. Om en eller två brandmän har fångats bakom en svårgenomtränglig, plötsligt uppflammande mur av eld och giftig rök tillsammans med en avsvimmad person som låg där inne, och de har ett par minuter på sig att komma ut, eller om ett tak rasar och man får något i huvudet, så måste de kunna lita på att någon av de andra utanför hjälper dem ut. Annars är de döda. Det krävs en lika stark ömsesidig tillit som i en pluto soldater, och den tilliten handlar både om fysisk kapacitet och om mental styrka. Alla i gänget måste ha den styrkan, man kan inte veta vem det är som måste rusa in i ett kritiskt läge nästa gång. Men den diskussionen hade förstås tagit för mycket plats och känts för obekväm.

      Intervjun med Petra Östergren kändes också rätt svag. Petra är en obekväm person och det har inte ansetts okej bland andra feminister i Sverige på senare år att hänvisa till henne som en förebild eller mentor, fick vi veta. Jo, det stämmer säkert, men varför det är så och vilka frågor och problem Petra och t ex de socialistiska eller vänsteranarkistiska radikalfeministerna är oense om sade man inget om. Och Petra själv öppnade med att feminismen mår bättre än någonsi ni Sverige idag, uppenbart peptalk som Belinda helt missade att ta tag i och undersöka. Det är ju knappast Petras typ av feminism som frodas i dagens Sverige? Dessutom har hon själv nog så ofta låtit som om andra var i dålig trim om de inte fattade hur rätt hon hade, om de inte höll med henne.

      Just bilden av att alla är goa kompisar *inom * svensk feminism, åtminstone alla som är ”unga feminister på riktigt” – fienderna finns bara utanför – hör till det som borde vädrats ut och slängts på sophögen.

      • Martin skriver:

        PS. Kommentarformuläret vajsar om man vill skriva en kommentar som är längre än 15-20 rader. Det går visserligen att skriva kommentaren externt och sen pasta in rubbet, men det går inte att flytta runt markören inne i fönstret genom vad man har skrivit in och göra små ändringar, inte heller att markera, lyfta ut en bit långt ner och rätta den i t ex Word, och sedan klistra in en rättad version. Markören (|) håller sig helt enkelt inte på plats när kommentrane blivit litet längre. Det är därför det kommit medd ett par småfel i repliken ovan.

  7. Sebastiahn skriver:

    Jag väntar med förtröstan på tv-serien om de nervösaste av de nervösa på söder… men oroas djupt av det inflytande på svensk politik som boende har.

    • manen skriver:

      Har väl mer att göra med att en del up-and-coming mediemännskor hamnar/bor på Söder innan nästa steg i bostadskarriären tas?

      • Martin skriver:

        Söder är något av ett flockbeteende, de vill bo nära sina kompisar. Men att bo ute i någon förort som t ex Solna, Handen eller Bredäng (samtliga någon mil från City) verkar inte heller fungera för någon som vill känna sig som ”riktig stockholmare”. Den där fixeringen på att man ska bo i innerstan om man ska vara med är typisk för Stockholm, i utländska storstäder föredrar folk ju ofta att bo i förortsbandet även när de har pengar, de väletablerade hittar du ofta inte heller i innerstaden.

  8. Ping: Belinda, kampen och mobben | Tidens sand

  9. Martin skriver:

    I vilken tidning som helst som jobbade med sådant som kvalitet och relevans i det man publicerar hade Salka Hallström Bornolds distanslösa och uppriktigt sagt, korkade replik till Belinda och andra i Expressen (”Hördu, det där genusdagiset ligger ju faktiskt i Gamla STAN!”) blivit refuserad rakt av, med en hälsning til skribenten att ”det här får du nog göra en total omarbetning av, debatten handlar inte primärt om dina barndomsminnen eller om exakt var Södermalmsborna handlar sin inredning!”. Men i många svenska dagstidningar är det numera viktigare att texter genererar mycket klick och twitterdelningar, och att skydda det egna stallet av skribenter, än att artiklarna faktiskt har kvalitet, hittar vettiga frågeställningar eller ens visar någon slags stilistisk energi.

  10. Lisa skriver:

    Intressant att det är så känsligt att skämta eller generalisera just om Södermalm.
    Msn behöver inte leta länge för att i såväl gammelmedia som sociala medier hitta ofta rätt nedsättande och föraktfulla generaliseringar om förorten, om brukorter, om landbygd / glesbygd i allmänhet och om norra Norrland i synnerhet.
    Det anse oftas helt legitimt att spotta ur sig schabloner om hur inskränkta och fördomsfulla människor i bruksorter är, hur ambitionslösa och passiviserade norrlänningar är eller hur efterblivna och fåniga ”bönder” är.
    Men när det gäller nedsättande generaliseringar om Södermalm tar det hus i helvete.
    Tänk om vi alla kunde enas om att människor, oavsett var vi bor ofta är rätt mångfacetterade och flerdimenionella. De där vandrande schablonerna är liksom rätt sällsynta.
    Angående programmet tyckte jag det rätt mycket förstärkte bilden av att feminism är något kvinnor (och vissa män) i storstäder, särskilt just på Södermalm sysslar med.
    Det hade varit intressant med fler inlag om personer i övriga del av landet som definierar som definierar sig som feminister men kanske prioriterar andra frågor än vad många av Sldermalmsfeministerna gör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s