Belinda Olsson och Fittstim lyckas där andra går bet

När Fittstim kom ut på marknaden 1999 hände något med samhällsdebatten. Det började pratas om feminism på ett nytt sätt och på andra plattformar än tidigare. Budskapet och de medverkande nådde ut till vanligt folk på ett unikt vis. Helt plötsligt pratades det feminism på skolor och arbetsplatser. Unga tjejer fick förebilder som beskrev den tillvaro de så väl kunde känna igen sig i. Unga killar och äldre män fick inblick i en kvinnlig tillvaro som ofta annars varit dold för dem. Budskapet och skribenterna i antologin Fittstim uppskattades inte av alla. I vissa läger hatades det, precis som det hatas idag mot feminister, från samma läger.

Men motståndarna, hatarna, och de tvivlande hade fått något att förhålla sig till. De kunde inte värja sig mot diskussionen om feminism. Skribenterna i Fittstim var med och lade grunden till en era i Sverige då feminism sattes på agendan, och där människor, som kanske inte var intresserade av feminism, blev tvungna att förhålla sig till begreppet. Och vips var det trendigt att kalla sig feminist. Sjuksköterskor, ingenjörer, poliser, arbetslösa, snickare, fotbollspelare och politiker började helt plötsligt få en fråga de tidigare inte behövt ta ställning till: är du feminist?

Många hoppade på tåget, politikerna satte upp fingrarna i luften och kände vart vinden blåste. Vi fick en period i Sverige där alla ville kalla sig feminister. Nåja, kanske inte alla, men många. Framförallt pratades det om jämställdhet utanför de slutna rum där dessa diskussioner så ofta förs. Slutna rum där många exkluderas av samtalsklimatet och de som dominerar diskussionen.

Sedan hände något. Frågor om feminism och jämställdhet tappade i dignitet. Människor brydde sig inte längre. Annat var viktigare att prata om runt matborden ute i stugorna. Vissa kom att kalla detta för en backlash för feminismen.

Torsdagen 16 januari 2014 sändes ”Fittstim – min kamp” med Belinda Olsson på SVT. Helt plötsligt pratar alla om feminism igen. Det skrivs debattartiklar, reportage och ledare i så gott som landets alla tidningar. Morgonsoffor och debattprogram i tv och radio fylls av feminism. Sociala medier svämmar över. Men framförallt pratar vanligt folk om jämställdhet igen. Samtalet har ännu en gång flyttat ut från de slutna rummen. Och enligt uppgift har antalet medlemmar i Feministiskt initiativ strömmat till sedan programmet sändes.

Belinda Olsson har lyckats med det som de tonsättande feministerna i Sverige inte har klarat av på många långa år – att få vanligt folk att lyssna, tänka själva och intressera sig för feminism. Kan 2014 bli det nya 1999?

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Belinda Olsson och Fittstim lyckas där andra går bet

  1. F skriver:

    Onsdagen 16 januari 2014 sändes ”Fittstim – min kamp” med Belinda

    Du menar väl torsdag 16 januari 2014 Sändes fittstim!
    Återkommer mer om vad jag tycker Fittstim

  2. Martin skriver:

    Ja, saken är väl just den att ”Fittstim” förvandlade feminism till trend, en fråga om kredd, rätt åsikter och signalord i högt tonläge. Skribenterna från boken blev mediala rockstjärnor, men det är över huvud taget tydligt om man tittar på deras bok att kvinnliga förebilder nu enbart var lika med tjejer som jobbade med media i någon form, eller med underhållning, sport eller aktivism osom gjorde dem synliga i massmedia.

    Nästan ingenstans i Fittstim skymtar tanken att en inspirerande kvinnlig förebild kunde vara en kvinnlig läkare, domare, författare eller minister – och en författare eller musiker som skulle kunna kvala in som förebild måste ha gått ut hårt och aggressivt med åsikter som matchar FS-tjejerna själva, det räcker inte att hon skulle vara känd och beundrad, eller framstående…eller ens att hon har decennier av skrivande om kvinnors liv och problem bakom sig (exempel: Doris Lessing, som svenska feminister på senare år haft väldiga problem med). Den här nya gruppen av tjejer använde mest sig själva som måttstock på vad frigörelsen kunde vara, och i Fittstim reduceras frigörelse ofta till att få komma till Stockholm eller London, bli upptäckt och få jobba med media tillsammans med andra hippa feministtjejer och krönikörer. På det sättet är det en rätt medelklassigt inkrökt bok, omvärlden utanför Stockholm och den urbana medelklassens Sverige reduceras till kulisser, semesterresor, dejting eller förtryck att göra uppror mot på avstånd. Mycket riktigt hävdade Linda Skugge då och då att ”det var jag som införde feminismen i Sverige”. Hej Elin Wägner, Anna Branting, Maria-Pia Boethius och Karin Boye!

    Sedan dess har det fortsatt på den vägen, och allt som låter sig reduceras till trend blir ju ohippt efter ett tag. Idag är ”feminism” i Sverige mest en samling signalord och kompislojaliteter kring folk som vill in och göra karriär i media, ha en snygg ipad och dricka drinkar på Söder och känna sig häftiga; både debatten och engagemanget för ett annat samhälle känns väldigt urlakade. Det är kanske inte att undra på att många vänt Skugge, Sveland och Schyman ryggen?

    • Milla skriver:

      Hej Martin!

      Tänker du att folk kanske tappar intresse för feminismen pga att det finns en ytlig feminism också? Hur tänker du om den bilden av feminismen? Varifrån kommer den? För jag läser mycket och hänger med och har inte en utifrån-bild.

      Mvh

      • Martin skriver:

        Ja, svensk feminism idag har blivit väldigt orienterad på typ hippa storstadsmässiga livsstilar, en Sex-and-the-City- eller Brooklyn-bitch-feminism. Det handlsr ofta om att se ut på rätt sätt, klä sig rätt eller säga de rätta signalorden och lyssna på rätt musik (Beyonce´, Swedish House Mafia, Marit Bergman, för några år sen var det Robyn, Whitney Houston och Chicks on Speed som gällde). Och när man debatterar eller lanserar sig själva finns det där hela tiden med som undertext eller sprejad övertext, Fattar ni inte vad vi snackar om är ni döda vita strejta män, tihi, ungefär. Och den rätt uppenbara motsättningen mellan radikal (”vänster”)feminism och en mer konsumistisk chick-lit.feminism är inte heller något man bryr sig om att lyfta fram.

        Jag skulle säga att det beror en hel del på att deltagarna har vant sig vid att använda media som sin hemmaarena, de vet att de får en hel del uppbackning av redaktioner och tv-kanaler som är intresserade av kvinnor som en tung målgrupp och då blir ”unga.hippa. ärtiga tjejer med åsikter”, attityd och rätt accessoarer en bra selling point. Dessutom är det personer, mer än idéer eller argument, som drivs fram idag. På köpet lämnar redaktionerna ett hyfsat utrrymme för att snacka girlpower, men man väntar sig naturligtvis at debatter kommer at lanseras som catfight snarare än som verkliga diskussioner om teori eller verkliga politiska och sociala problem. Därför ser du aldrig t ex Malin Wollin, Katrine Kielos, Åsa Linderborg och Lady Dahmer debattera om några väsentligheter med varandra, trots att de uppenbart har helt olika bud på en del tunga saker, rölr sig i ungefär samma mediala salonger och samtidigt alla fyra har ordet feminism understruket med tjocka streck i sin massmediala identitet. Ingen av dem skulle heller direkt och offentligt bena upp något som Kakan Hermanson eller Fanny Åström (rabiat bloggare på arsinoe.se) sagt om män och kvinnor. Det har de inget att vinna på, vare sig gentemot redaktionerna eller inom de trender de förhåller sig till.

        Avigsidan av denna medialisering är att det blir svårt att uyppnå några bestående resultat, särskilt om du kommer in utifrån. Jag sade till några som var med i FI 2006 att det är kört att försöka slå sig in i riksdagen bara genom att rida på det starka mediala intresset och använda det som katapult, ni måste ha en basorganisation, ett partiprogram och möjligheter att föra diskussioner utan att göra det ute i publik media. De uppfattade det naturligtvis som oförlåtligt drygt och manligt att säga så, trots att jag inte toig i speciellt mycket. I sak hade jag rätt, skulle jag nog säga: FI var dömt när dess ledande personer började agera ut alla sina trätor via massmedia.

    • Milla skriver:

      Hej igen Martin. Jag kan inte svara på ditt svar så jag får skriva här igen.

      Det är intressant att diskutera hur dagens feminismen upplevs, eftersom det är viktigt vad folk känner. ”Folk” är ju Sverige. Vill också säga att feminism är en sak, ”dagens feminism” och hur den upplevs är en annan. Det sista kan vara viktigt för det första.

      Jag har varit feminist hela mitt liv och tänker inte så mycket på just det här som du beskriver och det är också därför jag frågar om det. Visst kan jag tycka att krönikörer diskuterar detaljer med varandra ibland men det här med ipad och dricka drinkar på Söder förstår jag inte. Det känner jag inte igen. Det är inget jag tänker på. Men jag läser ju annat än bara krönikor.

      Medierna själva har ju ett visst ansvar för att feminismen inte får mer utrymme än i krönikor. Och vad har enskilda kvinnor och män för ansvar, de gör väl sitt bästa på det utrymme de får? Enskilda kvinnor och män (författare, journalister, krönikörer) kan ju vara feminister oberoende av varandra, kan man verkligen klumpa ihop dem?

      Och Fi var ju nytt 2006 – det bildades 2005. Det sista jag hörde var att man talar mycket om kommunpolitik och det finns många medlemsgrupper i olika städer i landet.

      • Martin skriver:

        (del 1 av 2)

        Hej Milla,

        Jag bestrider inte ditt ärliga uppsåt och ditt engagemang, men den feminism som idag syns, hörs och har reellt inflytande i Sverige är inte den lågmälda och resonerande och den som finns i vardagligt anknutna smågrupper och nätverk, utan den som drivs av krönikörer, snacknissar (hade jag skrivit snackebrudar hade det räknats för sexism, dessutom känner jag samma olust inför Ronny Sandals eller Johan Stael von Holsteins svulstiga svada som inför Maria Sveland eller Lisa Magnusson) och av en del hårt teoretiserande och högljudda akademiker med väldiga anspråk på att alla måste tycka som de. Folk som Maria Sveland, Mona Masri, Kristin Lundell, Hanna Fahl (just nu skriver hon om melodifestivalen men annars tycks hon i stort sett ha anställts av DN för att skriva hårdslipat agggressiva krönikor om genus och musik), Katrine Kielos eller Gudrun Schyman har gratis mediautrymme och kan nio gånger av tio räkna med att aldrig bli bemötta på riktigt eller få sina ord granskade offentligt av andra som har en tilldelad plats i media. Den kritik som kommer utifrån, från läsare och vanliga medborgare, forskare, lärare etc avfärdas sedan enkelt som ”näthat”. Att det där kan fortsätta beror i stort sett på att redaktiopnerna skyddar dem, annars skulle de absolut inte ha det utrymmet, dessutom handlar det delvis om ett litet gäng som har tagit kontrollen över vissa ämnen i svensk media.´

        Det där gänget parasiterar också på den feministiska debatt, eller den genusrelaterade aktivism, det vardagsarbete och diskussioner… som de inte själva haft någon aktiv del i. De har skaffat sig ett fett tolkningsföreträde och det färgar det mesta som skrivs och debatteras på genusfältet här i landet. Jag föredrar att inte förhålla mig till denna maffia på något annat säött än att notera att jag inte håller med dem, jag är feminist men inte *deras * feminist eftersom de oftast bara vill använda det som händer för att putsa på sina favoritidéer eller sina personliga varumärken. Nägon sade att Sverige numera är för feminismen vad Afghanistan är för (bilden av) islam, det ligger tyvärr en hel del i det.

        Du kanske säger att Lisa Magnusson, Joanna Rytel, Hanna Fahl eller somliga andra inte är feminister som du ser det. Okej, men deras profilering som feminister eller deras punchlines ifrågasätts i princip aldrig av några andra feminister i offentlig debatt, inte på något ställe där det syna i alla fall (och jag har också följt Bang, QX m fl tidskrifter, inte bara dagstidningar – det görs inte där heller). Visst, krönikor är ett lättviktigt medium som inte brukar leda till långa repliker men de läses dock av många och berör dagsaktuella ämnen – jag kan inte låta bli att anse att en del av de här krönikörerna och proffstyckarna borde kunna ta sig tid att granska en del av vad deras systrar skriver.

      • Martin skriver:

        (2/2)

        FI ställer upp i kommunalvalen, säger du. Okay, 2010 kom de in i fyra kommuner. 2006 var det förstås riksdagsvalet som gällde, men till saken hör att när vinden vände emot dem i mediebevakningen under vintern 2005/06, så framställdes det av FI:arna själva och deras symnpatisörer som att media hade gått med i en patriarkal konspiration för att hålla de radikala kvinnorna utanför, det var alltså en del av backlashen. Nu var rapporteringen plötsligt orättvis, ond och missriktad, tidigare hade den varit bra och generös. I beg to differ. Nyhetsmedia gjorde i det läget bara sitt jobb och begriper man inte det så har man kanske missat hur journalistik fungerar (även o den inte alltdi fungerar enligt sina goda principer, det medger jag). Att Rosenberg, Schyman, Devrim Mavi m fl bråkade internt och dessutom gjorde det via intervjuer och personliga utspel i media var solklara nyheter och det var inte tidningarna som hade planterat något av detta. Att Tiina Rosenberg sedan ansåg sig mordhotad för att någon på Timbro hade gjort en skämtteckning var bara löjligt. De fällde sig själva, och en del av deras misstag handlade om att de inte verkar ha insett att jobbar man politiskt så får man räkna med att media inte alltid köper den bild du vill projicera av dig själv och dina förslag. Jag noterade samma ”drottningattityd” hos en del FI-sympatisörer jag träffade personligen eller diskuterade med på nätet.

        Samma sak med ”Könskriget”, i princip. Att Evin Rubars dokumentär fick ett sådant genomslag berodde inte på någon ond konspiration utan på att hon lyckades avtäcka vilka underliga uppfattningar som frodades inom en tongivande gren av radikalfeminismen, och att detta hade fått fortgå med statsstöd och ibland aktiv statlig uppbackning. De som borde ha gjort det grävarbetet var feministerna själva, de feminister som inte var lika manikeiska och extrema som Eva Lundgren och ROKS, men idag tycker ingen at det faller på deras bord att ”hålla rågången” mot våldsamma eller halvskumma fanatiker, som det hette förr, eller att försöka se till att debatten förblir balanserad. Den här oförmågan att säga ifrån mot personer som vill kapa feminismens banér för allsköns fanatiska uppslag är ett genomgående problem i den svenska debatten om genus, våld, sexualitet och kvinnokamp idag. Bilden av att alla goa och pigga tjejer i media är kompisar mot patriarkatet säljer, och då föredrar man att inte utmana den bilden.

        Jag håller med om att de som leder de stora tidningsredaktionerna eller äger tidningar och tv-kanaler ofta inte primärt är intresserade av att driva fram feministiska idéer, de tänker i kommersiella målsättningar. Men den feminism som syns och hörs här i landet har också anpassat sig, och därtill köpt in sig i en chick-lit/konsumism-feminism som betonar livsstil, snygga prylar, kläder och bilden av starka och häftiga kvinnor (som Beyoncé, Vivienne Westwood, Dolly Parton, Venus Williams) hellre än verklig jämställdhet och kamp mot sexism och ekonomiskt förtryck. Det där betyder för mig och många andra att de har spelat bort centrala delar av arvet från den feminism som dominerade före ungefär 1990 – även om de vill ge sken av att de är någon sorts efterföljare till ”old school”-feminismen.

  3. Anonym skriver:

    Det beror på att hon har skattepengar att göra ett program hos svt. Inget annat. Det ”glömmer” den likaledes svt-anställde bloggägaren.

  4. Tascam skriver:

    Eh…Jaha. Återstår bara att övertyga tänkande människor i en liten men naggande god fråga – Om feminismen är till för allas bästa, hur kan då feminister missa faktum att den absoluta majoriteten av män saknar makt över någonting överhuvudtaget men ändå buntas ihop med de absolut största makthavare inom eliten ? Feminismen är en maktrörelse. Den vill ha en bit av kakan längst uppe i pyramiden. Hur skulle det motivera mig som man , utan makt och utan anspråk på makt, göra mig en del av en osynlig struktur som kallas för patriarkatet ?

    Tyvärr , så inser väldigt få att dagens innehåll inom feminismen, handlar mer om att dyrka ett fåtal starka kvinnor och hjälpa dem att få makt, än att aktualisera frågan om jämställdheten. Jag beklagar detta. Och jag föraktar feminister som slickar röv på sina överordnade feministsystrar.

    • anna skriver:

      eh? har du hört talas om lika lön för lika arbete, en jämn fördelning av föräldraledighet (och den tsunami av följdeffekter som en snedfördelning för med sig), deltidsträsket mfl frågor som DAGENS feminism syftar till att förändra? Jag vet verkligen inte hur du kom fram till din analys, den är mig helt främmande.

      • Tascam skriver:

        Pass tillbaka. Det låter som en gammal slagdänga från 70-talet. ” lika lön för lika arbete” – ” jämnare fördelning av föräldraledigheten ” ” Fler heltider för oss kvinnor ” . ja, målet är uppfyllt sedan länge , med råge. Lönediskriminering p.g.a. kön är förbjudet enligt lag. Pappor som tar ut sin del av föräldrarledigheten ökar snabbt. Kvinnor kan jobba heltid, om så önskas sedan 40-talet, eftersom vårt välfärdssystem införde daghem just för att kvinnor ska kunna jobba heltid.

        Jag talar om helt andra saker. Jag talar om mansfrågor. Samma frågor som feminismen inte kan ta itu med eftersom alla män tillhör ett patriarkat och är legitimerade ledare i en könsmaktsordning. Ser det ut så, enligt dig, Anna ? Törs du lyfta blicken från dogmatisk politik och bli delaktig i våra pojkars problem i skolan t.ex. ? Majoriteten feminister är hjärntvättade att tänka enbart genom könsaspekter . Och det får mig att bli illamående. Så många självtillräckliga, vidriga och auktoritära feminister som figurerar i media idag, som gör sitt bästa att inte bara imitera maktens män, utan även , med stor skicklighet förnedrar sig själva i sin hämdlystnad.

        Jag frågar igen. Var är diskussionen om jämställdhet ? Media tycks inte kapabel att förmedla den.

  5. Ping: Fittstim – Min kamp (del 1) | En stilla undran

  6. Martin skriver:

    Jag märker att en hel del av mina exempel på den här mediefeminismen är just krönikörer av olika slag, så för klarhetens skull ska tilläggas att den här gruppen också innehåller en hel del (främst) kvinnliga litteratur-/film-/musikkritiker, ”pratjournalister” och åsikts-/Pr-konsulter. Det som förenar dem är ju inte att de är kvinnor utan en delad värdlsbild, vissa sätt att skriva och hitta exempel, en viss stil – och en fixering på genusfältet. Man kan nog inte kräva att sexmånadersanställda krönikörer i Metro och Aftonbladet ska hålla uppe en kamp mot extremistisk och manshatande feminism som uppriktigt sagt säger att ”män är skit! USCH!” hela veckan, men av etablerade kulturjournalister, kritiker och pårogramledare kan man begära att de tar det ansvaret.

    Jag delar inte Millas uppfattning (se replik till mig här ovanför), att de kvinnliga journalisterna och skribenterna idag står inträngda i ett hörn under ett mer eller mindre ständigt hot eller som gisslan hos ett i botten patriarkalt mediesystem. Numera är många av de mest tongivande yngre film- och litteraturskribenterna i landet kvinnor, till exempel Malin Ullgren, Emma Gray, Jessica Gedin, Madelaine Levy – och de brukar profilera sig som feminister. Det är svårt att komma på en enda manlig kritiker – eller ens författare – under 35 års ålder som fått lika mycket respekt som Malin Ullgren, och det beror inte bara på att hon är mycket begåvad utan på att kvinnliga journalister och författare av redaktioner och offentlighet ges större utrymme och större frihet att välja sina offentliga roller än de unga männen får; tjejerna bekräftas på ett annat sätt än manliga kritiker, författare och åsiktsjournalister. Då borde de också kunna ta sig an uppgiften att markera att allt som kallar sig feminism inte är go och glad feminism. Eller att diskutera skillnaderna meöllan låt säg Ebba von Sydow, Beyoncé, Åsa Linderborg, Rihanna och Sara Stridsberg som feministiska tänkare och förebilder. Men nej, det sker i stort sett aldrig i svensk media.

    • Milla skriver:

      Nja, min uppfattning vet du inget om. Jag har ju mest ställt frågor. Jag tänkte mig ”dialog” och inte ”debatt”. Jag skriver ”Hej” men du talar om mig i tredje person…

      • Martin skriver:

        Tja, i det här inlägget skrev jag ditt namn i stället för ”ditt, dig” för at det skulle synas tydligt för läsarna vad jag replikerade på – inte i första hand JL:s blogginlägg och inte heller det som låg närmast ovanför här. Många som läser bloggtrådar tar för givet att en kommentar alltid ska hänga på antingen til det som stod närmast ovanför eller till det ursprungliga inlägget.

        Sen har du i och för sig rätt i att jag *också* riktar mig till folk som läser den här sidan men kanske inte kommer att posta här, jag för en diaölog med deras erfarenheter. Det är ingenting konstigt med det.

  7. Martin skriver:

    Och du beskriver ju faktiskt de kvinnliga skribenterna som en liten, svag och yrkesmässigt rätt hunsad grupp som inte skulle ha någon status eller någon större möjlighet att välja vinklar som debatterar feminism och samhälle på ett mera självständigt drivet vis. Det är ganska tydligt i din replik längre upp – den som jag sedan skrev en lång dubbelreplik till.

    Min uppfattning är rätt motsatt: svensk media rekryterar aktivt kvinliga skribenter, framför allt ”unga arga tjejer” och det har varit en stark trend i så där tjugo år. Numera finns det också ganska gott om kvinnliga chefer. Orsaken till det är i grunden att man vill sälja in sig till en kvinnlig storstadspublik (yngre tjejer köper mera tidningar och har idag gott om pengar) och då funkar tjejer med ett ”rappt,personligt tilltal” och urban stil för att nå ut till den målgruppen i publiken. Men det skapar också utrymme för olika slags feministisk debatt och feministiskt krönikerande- idag tyvärr rätt ensidiga sådana.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s