Barn har mer empati än vuxna

Vissa säger att barn inte har samma förmåga att känna empati som vuxna. Det jag upplevde för ett par timmar sedan visar att dessa ”vissa” kan ta sig i regionen där ryggen byter namn:

Jag vaknade upp med blodsprängt öga och åkte till närmsta akutmottagning för undersökning. På plats blev jag hänvisad till väntrummet, med beräknad väntetid på två timmar. Köpte kaffe med tillhörande fralla och slog mig ner i ett rum fyllt av halta, lytta, snoriga, hostiga och febriga medborgare.

Stämningen på akutmottagningar är alltid likadan – tysta människor som tittar rakt fram eller eventuellt bläddrar i en Allers. På grund av risk för smitta undviks konversationer och man gör sitt bästa för att placera sig så långt bort ifrån de som misstänks vara mest infektiösa.

Ibland bryts tystnaden av ett barn som är för litet för att känna till akutväntrummets koder. Så även idag. Barnet i fråga är en pojke i sjuårsåldern. Han spelar något spel på pappans telefon och tjoar till varje gång det vinns poäng. Varför pojken befinner sig på akuten är oklart, men han verkar i alla fall vid hyfsat gott mod.

Plötsligt hörs ett jämrande. En man kommer in, framåtböjd, med ena armen över sin – troligen – hustrus axlar. Den andra armen håller han runt magen. Efter stort motstånd och sammanbitet kvidande lyckas han manövrera sig ner på en stol, för att påbörja sin väntetid, tillsammans med oss andra. Hans hustru går fram till informationen med intentionen att få personalen att släppa före den plågade mannen. Det verkar inte lyckas. Mannen är blek i ansiktet och svettpärlorna tränger fram i pannan.

Namn efter namn ropas upp. Kvinnor och män försvinner in i undersökningsrummen. Tiden går. Mannens magsmärtor verkar tillta. En sköterska kommer in i rummet och ropar upp pojkens namn. Han har sedan länge slutat spela på telefonen. Tittar på sköterskan. Vänder blicken mot mannen med magont. Sedan på pappan och säger:
”Han där borta kan få gå före mig.”
Pappan blir ställd och menar att de har ju väntat väldigt länge.
”Det gör inget, jag kan vänta lite till”, säger pojken.
Pappan tittar på sjuksköterskan och ber henne ta in mannen med magsmärtor istället för sin son.

Mannen försvinner iväg. Strax efter får den lilla pojken gå iväg för att undersökas. Kvar sitter jag i ett väntrum fyllt med andra vuxna människor, som inte tänkte tanken att offra sin plats i kön till förmån för en människa som behövde den bättre.

Som vuxen har man, med stor sannolikhet, upplevt flera besök på akutmottagningar. Man har sett skadadedrabbade komma in med stora smärtor och grinat illa. Man vet att sådant är en del av vardagen på en akutmottagning. Man köper läget, anpassar sig till rutinerna, väntar och hoppas på att få komma därifrån så snabbt som möjligt, för att slippa se eländet. Den lilla pojken däremot, hade förmodligen inte upplevt så många akutenbesök och sett människor med rejäl smärta. Medan vi andra satt där avtrubbade och läste Allers, så blev den lilla pojkens naturliga reaktion att släppa fram en person som hade mer ont än han själv.

Den här lilla pojken upplevde verkligheten genom ett oerfaret barns ögon. Han såg en människas lidande och valde att agera istället för att inte passivt titta på. Kanske borde även vi vuxna, med jämna mellanrum, försöka att betrakta världen med de, ännu icke avtrubbade ögon, vi hade som små. Hur hade vi då reagerat på tidningsbilder av döda kroppar i Syrien, svältande barn i Somalia, våldtagna kvinnor i Kongo, eller tiggare i Stockholm? Kanske hade vi då stannat upp, tänkt till och agerat, istället för att bara bläddra vidare till tidningens nöjessidor.

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte

20130818-133552.jpg

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s