Allt är svart. Huvudet värker. Öppnar långsamt ögonen. Kisar. En strimma ljus träffar näthinnan och det känns som att hjärnan exploderar. Den expanderar och trycker mot pannloben, samtidigt som illamåendet får mig att dra upp benen mot bröstet i fosterställning. Tungan är torr och längtar efter vatten. Tvingar mig upp ur sängen. Famlar med darriga händer efter värktabletter. Hittar Treo. Blandar, rör om, sveper och motarbetar en kräkreflex. Tillbaka i sängen. Blundar. Vill sova. Det går inte. Upp till toaletten. Ner i sängen. Tittar i taket. Lyssnar på bilar utanför. Somna, somna, så blir det bättre. Får sms. Blir snart hämtad av familjen. Ska på söndagsmiddag hos vänner. Måste in i duschen. Orkar inte. Luktar illa i munnen. Tandborsten är borta. Värktabletterna hjälper inte. Kollar bilder i telefonen. Way out West. Public Enemy. Bajamajor. Alicia Keys. Stor och Linda Pira. Fyllebilder. Pengar som försvann. Way out West är en dyr skitfestival. Ångest. Bläddrar. Vill hitta en bild som påminner om något annat. Där. Snart ses vi älskling. Då blir jag hel och ren igen. När jag tittar på dig känns allt bra. Min fina dotter Simone.

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte

PS. Om ni undrar vad jag tyckte om spelningarna så var Stor och Linda Pira grymma. Resten sådär. DS.