Jonas Gardells konstiga syn på utvecklingsstörda

Det här inlägget riskerar att bli väldigt korrekt och duktigt, men skit samma. Jag kom nämligen att tänka på en detalj, när jag idag, ett par veckor efter alla andra, lyssnade jag på Jonas Gardells tal i Sveriges Radios ”Sommar i P1”.

Av recensioner och kommentarer att döma, tycker de flesta att det var ett bra tal och jag är böjd att, i det stora hela, hålla med. Däremot kunde jag inte låta bli att fundera över hans framtoning i partiet som avhandlar mötet med Meryl Streep:

Jonas Gardell berättar en anekdot om hur han försöker bli kompis med skådespelerskan på en bjudning för VIP-gäster, i samband med filmpremiären av Mamma Mia. Meryl Streep är måttligt intresserad och Jonas Gardell beskriver det som att hon betraktar honom som man äcklat betraktar en efterbliven, eller en motbjudande, illaluktande och dreglande hund, som man ibland blir tvungen att hälsa på. Jonas Gardell säger att han i detta läge har gett upp all sin mänskliga värdighet, och till och med skulle tycka att det vore okej om Meryl Streep tror att han är en svettig efterbliven. Bara hon hälsar på honom.

Efter att ha hört Jonas Gardell hålla brandtal för vikten av att inte diskriminera utsatta människor, undrar jag vad han menar med en efterbliven. Förmodligen syftar han på de människor som under första halvan av 1900-talet kallades för idioter, imbecilla eller psykiskt efterblivna – begrepp som senare ersattes av den medicinska termen psykiskt utvecklingsstörda.

Jonas Gardell förklarar alltså, för oss lyssnare, att Meryl Streep ser på honom som man, enligt honom, ser på personer med utvecklingsstörning – med obehag och vämjelse. Att någon skulle vilja hälsa på en sådan person verkar vara helt uteslutet i Jonas Gardells tankevärld.

Givetvis får Jonas Gardell prata om vad han vill, hur mycket han vill. Men det är spännande att notera hur det, med jämna mellanrum, kommer saker ur hans mun som visar fragment av en annan Jonas Gardell. Han är som en fin gammal veteranbil. Det tar emot att skrapa på den välpolerade ytan, men när lacken väl spricker upp så kan en helt annan historia träda fram.

Detta är inget jag rasar över, utan bara en kort reflektion över Jonas Gardells sommarprat. Däremot vore det intressant att veta hur personer med utvecklingsstörning, till exempel ”ICA-Jerry” eller de medverkande i ”En annan del av Köping”, ser på Jonas Gardells definition av mänsklig värdighet. Det är ju trots allt 2013 och till skillnad från tidigt 1900-tal har de rätt att äga egna åsikter. Framförallt kallas de inte längre för idioter, imbecilla och efterblivna.

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jonas Gardells konstiga syn på utvecklingsstörda

  1. Observator skriver:

    Joakim Lamotte säger om Jonas Gardell att ”han är som en fin gammal veteranbil. Det tar emot att skrapa på den välpolerade ytan, men när lacken väl spricker upp så kan en helt annan historia träda fram”. Mitt råd om man råkar ut för detta: skrota vraket!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s