När Husby brinner jublar journalistkåren

Det pågår i skrivande stund ett ställningskrig mellan ungdomar och poliser i Husby. Båda sidor rustar för drabbning, fast på olika sätt. Ungdomar beväpnar sig med slangbomber och diverse tillhyggen. Polisen samlar trupperna för väpnad konfrontation. Ungdomarna anklagas för att syssla med uppvigling och vandalisering. Polisen anklagas för övervåld och rasism. Vissa kallar det för kriget om förorten – ett krig där det inte finns några vinnare, bara förlorare. Eller?

Mitt i alltihop befinner sig förvirrade journalister från Stockholms innerstad, som ser sin chans att få uppleva något utöver det vanliga, som kanske kan leverera just den nyheten som får störst genomslag i mediebruset, som när lugnet har lagt sig kan berätta för kollegor och vänner att de minsann var där när det hände – mitt i den brinnande förorten. För många journalister är detta tillfället som de har väntat på – att få åka ut till den mytomspunna förorten och glufsa i sig av det smörgåsbord som erbjuds. För i den brinnande förorten frodas den journalistiska drömmen. Här hittar man snabbt drabbade butiksägare, oroliga boende, svettiga poliser och fritidsledare som kan leverera några citat om vikten av fler fritidsgårdar.

Med glatt mod åker de surdegsbakande hipsterjournalisterna ut till Husby. Äntligen ska de få betrakta de där kriminella invandrarkillarna i utanförskap, som de hittills bara läst om eller sett i tv-reportage. Väl på plats håller de sig på behörigt avstånd. De ställer några snabba frågor till den där butiksägaren som precis har fått samma frågor av tio andra journalister. De klarar av en inplanerad intervju med den polischef som fått i uppdrag att hantera medieuppbådet. För att eventuellt spetsa till det slänger de några frågor till en orolig tant som blickar ut över spektaklet från en balkong och undrar vad som händer med Sverige. Därefter åker de hem till redaktionerna där upphetsade och nyhetstörstande chefer kräver snabb leverans av tv-inslag och nyhetstexter. De skriver, redigerar och kör ut resultatet snabbt som attan, med rädsla av att vara sist med det senaste i mediehetsen. Efter en stressig dag åker de hem till sina innerstadslägenheter, ser över sin örtagård på balkongen och somnar med gott samvete, i tron att de har gjort en god journalistisk samhällsinsats.

Dagen efter är nyhetscheferna nöjda. Tidningsupplagorna säljer som smör och antalet klickningar på webbtv-tjänsterna slår rekord. Pengarna rullar in till mediebolagen. Reportrarna är glada och får fett med cred av sina arbetskamrater. De klarade eldprovet och kan nu gå vidare i sin journalistiska karriär. Så det där jag skrev i början om att kriget om förorten inte har några vinnare, är kanske en sanning med modifikation.

Tro nu inte att jag missunnar dessa journalister att få åka ut till förorten och känna sig duktiga. Däremot är det lite trist – den stora mediebevakningen till trots – att de mest relevanta historierna fortfarande, nästan aldrig lyfts fram. Med facit i hand, efter att ha följt mediebevakningen kring de senaste årens kravaller i förorten, kan jag bara konstatera att det är väldigt sällan journalister lyckas möta de som kastar bomber och sätter eld på bilar. För att få förståelse för vad det är som sker är det just dessa unga människors historier och livsberättelser som måste lyftas fram och analyseras. Det räcker inte med några korta citat från kioskägare och tanter på balkonger. Det finns så många viktiga berättelser i förorten som kommer i skymundan bakom rökbomber och krossade fönsterrutor. Problemet är att när de sista bomberna har smällt och röken lagt sig, så har även journalisterna försvunnit, och med dem möjligheten för de mediekonsumerande svenskarna att få ta del av något annat än det som de redan hört och läst hundratals gånger tidigare.

Vem är då jag att uttala mig om detta? Jag är en av de journalister, som vid flera tillfällen åkt ut till förorten för att skildra kravaller och bilbränder. Jag har ofta, som många andra journalister efter förortsbesöket, begett mig hem till ett tryggt hotellrum eller innerstadslägenhet för att somna med gott samvete, i tron att jag har presterat en god journalistisk samhällsinsats – och därefter inte återvänt förrän nästa gång det blev upplopp. Under tiden däremellan har jag också stolt berättat historier, för vänner och kollegor, om att jag minsann var på plats när det brann som värst.

Vi journalister måste börja rannsaka oss själva när det gäller hur vi skildrar brinnande förorter. Om vi, efter flera dagars intensiv rapportering, fortfarande inte kommit ett steg i rätt riktning för att förklara de bakomliggande mekanismer som får unga människor att börja kriga med polisen och samtidigt slå sönder sitt eget bostadsområde, då är det kanske dags att kavla upp ärmarna och börja besöka dessa områden trots att kriget är över. För alla krig skördar offer med historier att berätta, så även kriget om förorten – just nu i Husby.

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till När Husby brinner jublar journalistkåren

  1. John skriver:

    När det brann i Hisings Back fick SD 16% i grannområdet. När det brann i Rosengård 2010 fick SD 30% i området bredvid Herrgården. Man kan fråga sig hur mycket de kommer att tjäna på detta i Sthlm-regionen. Tragisk utveckling som alla förlorar på, utom SD. Så vinnaren är någon som varken förtjänar det eller kan erbjuda en enda lösning på problemet.

    • Totalliberal skriver:

      De vinner ju på walk-over. Att man inte ska vara rasist håller väl de flesta med om, men den svenska antirasismen har blivit extremare än Stalin själv och handlar inte ens längre om att vara emot vi-mot-dem-mentalitet och främlingsfientlighet, tvärtom är en god AFA-fascist främlingsfientlig fast mot politiskt inkorrekta grupper. Om detta är antirasism (vilket det inte är) måste ju isåfall rasism vara något bra, tänker nog många.

  2. Carl skriver:

    Det är denna sterila politiska korrekthet som skrämmer mig mest. Att tala sig varm om invandring, kalla sig tolerant, generös, kanske t.o.m. ”antirasist” – men alltid ur ett tryggt fågelperspektiv där de faktiska människorna och problemen är någon annanstans. Det slog mig häromdagen att det Svenska samhällets förhållningssätt till vissa invandringsgrupper påminner om föräldrarna som aldrig är hemma, och som kompenserar sina barn för detta med att skämma bort dem med presenter och kravlöshet. Ingen lyckad uppfostringsmetod. Så kanske det är just stabil vuxennärvaro som ungdomarna i Husby behöver, istället för turistande reportrar.

  3. Observator skriver:

    Såg häromdagen ett tv-program om Laos. Bilder från en byskola, som var så fattig att två barn fick dela ett skrivhäfte. Vid skrivövningarna fattade två barn en penna med varsin hand och skrev. På detta sätt fick bägge barnen lära/känna/inpränta skrivandet. Jag undrar hur många skrivhäften och pennor en genomsnittlig SFI-kurs här i Sverige är värd. Och vilken nytta den gör – sett ur ett globalt perspektiv.

    • Oops..du tangerar gränsen..!
      Gränsen till hur mycket sanning som svensk media tål..!
      Att massinvandringen av utomeuropeiska medeltidskulturer varit en katastrof för Sverige det vet alla med samvete..!
      Att PK-eliten till varje pris försökt dölja detta farliga faktum..det vet alla svenskar..!
      När hederskulturens fotfolk nu börjar sin sommarvandalism precis som varje år i förorterna..så får orsakerna inte nämnas..!
      Uppviglarna i MegafonenOrten uppbär statsbidrag för att öka hatet mot Sverige..!
      Inte ens Aktuellt vågar kräva talespersonen Rami Al Khamisi på svaret om han stödjer vandaliseringen..eller ej..!
      Statsbidrag o skattemedel i hundratals miljoner har i decennier varje år delats ut till obskyra o religiösa svenskfientliga föreningar..!
      Nu håvar vi in belöningen..!

  4. digitalToo skriver:

    Läste precis ett reportage om två norska pojkar som växer/växt upp mitt bland islaminvandrarna i utanför Oslo. Detta bör vi inte berätta i Sverige. En totalt ”icketrolig” intervjuv av en svensk journalist med äran i behåll. http://www.hegnar.no/okonomi/article727633.ece

  5. Larsson skriver:

    Ligisterna i Husby gräver sin egen grav och det är INTE begåvat, vem fan vill bo där eller hjälpa dårar som kastar sten på brandmän och brandbilar, det är totalt kört i Reinfeldts nya klass-Sverige jag röstade inte på honom men lider mycket med polien och räddningstjänsten som måste jobba i skiten.

    • Pelle2 skriver:

      Jag säger inte att Sverige är perfekt idag men att påstå att upploppen har med den förda politiken
      att göra är väl en ganska grund analys ? upplopp förekom väl även på sossarnas tid när allt var så bra om jag tolkar din kritik rätt. Dessutom tror jag inte att det handlar om något annat än ett gäng ungdomar som tycker att det är kul att visa sin makt genom att jävlas med andra och representanter för samhället.

      • Observator skriver:

        @ Pelle2 maj 24, 2013 kl. 3:56 f m
        Så om vi femfaldigar takten i invandring av personer som inte behövs på den svenska arbetsmarknaden, så kommer inte situationen att förändras? Vi skall bara identifiera det lilla fåtal, som tycker det är kul att ”spela Allan” och prata dem tillrätta eller ge dem en lokal att vara i?

  6. Jonas Lundström skriver:

    Du är så djävla BRA Joakim!! Jag älskar att det börjar synas journalister med äkta journalistisk heder och integritet. Fortsätt så här och du kommer att kunna vara stolt över din gärning när du tittat tillbaka på ditt yrkesliv, till skillnad från ett stort antal marionettdockor.

  7. perunaperse skriver:

    Jättebra analys Joakim! Eller inte. Med orden ”För att få förståelse för vad det är som sker är det just dessa unga människors historier och livsberättelser som måste lyftas fram och analyseras.” avslöjar du en extremt korkad inställning till det som sker. En inställning du delar med resten av horden av verklighetsfrämmande hipster”journalister” från SOFO.

    Du menar alltså på fullt allvar att dessa kriminella element ska BELÖNAS med samhällets öra?! Du menar alltså på fullt allvar att det ska LÖNA sig att förstöra liv och egendom?!

    Den här jävla idiotattityden kommer garanterat leda till fler gisslantagningar av förorter. Är det något du vill ha för att kunna ha jobbet kvar? I så fall är du ännu sämre än de kvällstidningshoror som köper bilder på brinnande bilar.

  8. Micke Jstam skriver:

    Kan inte fler än bara en polisanmäla tidningarna för ”Anstiftant till upplopp”.
    Vi ser ut som vettvilliga galningar i Amerikansk press just nu så frågan är om inte dom ligger bakom det hela fär att få bort fokus från det faktum att Amerikanerna bombat sönder mellanöstern.

  9. Pelle2 skriver:

    @ observator
    Jag har aldrig sagt att vi skall öka invandringen och heller aldrig sagt att vi har lyckats med integrationen av invandrarna.Det jag hade en invändning mot var när Larsson skrev att problemen började med den nuvarande regeringens politik.Det förekom upplopp även under sossarnas tid vilket Larsson glömde bort.
    Jag tycker definitivt att man skall kunna diskutera mängden invandrare vi skall ta emot.
    De vi tar emot måste vi ha en tro på att vi kan integrera i vårt samhälle ungefär som de som kom till Sverige i början på 70-talet. Sedan borde vi också ta emot en rimlig kvot av humanitära flyktingar men jag tycker inte att Sverige skall spela världssamvete och ta emot flest flyktingar av alla.Då riskerar vi definitivt problem.

    • Observator skriver:

      @ Pelle2 maj 24, 2013 kl. 10:04 e m
      Jag tycker du skall förklara vad din utsaga om att det är en ganska grund analys att påstå att upploppen har något med den förda politiken att göra. För mig är det självklart att den förda politiken har ansvar för att de som deltar i upploppen finns där de finns.

  10. Andreas Hansson, Aftonbladet skriver:

    Joakim Lamotte: Den här texten säger nog mer om ditt eget gottande över tragiska nyheter. Jag jobbar själv på Aftonbladet och har inte sett någon jubla över de här upploppen. Tvärtom så tror jag att många journalister rent allmänt tycker att det är obehagligt att åka till områden där det förekommer våld och hot. Men det råder ett stort allmänintresse när sådana här saker händer. Boende i områdena går ut på gatorna av nyfikenhet etc. Och folk klickar in för att följa livebevakningarna av dessa upplopp precis som de gjort vid andra dramatiska nyhetshändelser som 9/11 eller Bostonbomberna. Precis som människor (läsarna) vill ha informera sig vid händelser av det här slaget så skärper journalister sin skärpa för att leverera just den informationen till sina läsare (/tittare etc).

    Jag vill alltså nyansera dina förutfattade (?) meningar, jag upplever det som att medarbetare på Aftonbladet har känt samma känslor som gemene man gjort över dessa upplopp (till exempel en uppgivenhet över att bostadsområden skakas av dessa våldsamma protester). Dock med en väsentlig skillnad: journalisterna har varit och arbetat i dessa våldsamma miljöer.

    Rent journalistiskt så måste man fatta beslut om man ska bevaka dessa händelser och hur man ska göra det. När man gjort det ser jag det som självklart att journalisterna i stundens hetta känner en fokuserad upprymdhet precis som brandmän och läkare känner något slags upprymdhet när det händer något där de får göra sitt yttersta för att bidra. Jag har samtalat med läkare som känt så när det kommer in ett allvarligt medicinskt fall, men att säga att dessa läkare, eller journalister i Husby, jublar är, vad jag kan se, grundlöst och elakt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s