JOAKIM LAMOTTE

De senaste dagarna har jag blivit dränkt av kritik från många feminister som tycker att jag ska backa undan. Så här ser jag på det:

Ni säger till mig att jag ska vara tyst i den feministiska kampen, att jag ska hålla mig i bakgrunden och inte ställa till med något väsen. Ni säger att jag blir hyllad och omhuldad för att jag, som man, kallar mig feminist och att jag får för mycket cred som egentligen borde förunnas kvinnliga feminister. Ni säger att det är enkelt för oss män att prata om jämställdhet.

Jag säger att ni anar inte hur fel ni har. Kanske kommer vi från helt olika sammanhang och världar. Ni frotterar er med redan frälsta feminister, fina upplysta människor som kan allt om patriarkat, strukturer och som vet vad ordet ”cis” betyder. Min bakgrund och gemenskap är av annan karaktär. Där jag kommer ifrån och ofta befinner mig är feminism sällan en valuta som står högt i kurs. Många människor i min närhet undrar hur det står till med min mentala hälsa när mina texter rör orättvisor mellan könen. Ni tror att det som man alltid är en enkel sak att kalla sig feminist i gemenskaper där just feministerna ses som dårarna. Ni har så otroligt fel när ni säger att män ska vara tysta om sin feminism. Det vi istället behöver är fler män som öppet vågar prata om jämställdhet med föräldrar, kompisar, grannar och släktingar.

När ni skriver blir ni hyllade av skolade feminister. När jag skriver om feminism undrar många i min närhet om jag har blivit helt dum i huvudet och när jag ska sluta ”hålla på”. I mina texter har jag fått möjlighet att uttrycka sådant som jag ofta håller inne med i verkliga livet, som jag vet blir för jobbigt att prata om. Min blogg har varit en ventil där jag vågat ta frågor som i vissa fall varit för känsliga att annars formulera. Ju mer uppmärksamhet som kommit desto mer feministisk ställning har jag vågat ta, och jag vet att människor har påverkats och omvärderat sin syn på feminism efter att ha läst min blogg. Därför tycker jag det är så trist att ni vill att jag och andra män ska hålla tyst och endast verka i er kvinnliga feministiska skugga. Tvärtom säger jag. Om jämställdhetsarbete någonsin ska få folklig förankring måste fler män tillåtas bli frontfigurer i den kamp som trots allt gynnar alla, såväl kvinnor som män.

I Aftonbladet svarar jag på kritiken mot min feminism:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article19241397.ab

Kära Mikael Persbrand. Det här är en text från en pappa till en annan. Jag har ingen större förhoppning om att du kommer läsa detta, men du får bli representant för alla andra föräldrar med din problematik, som jag är övertygad kommer att skumma igenom den här texten. För du ska veta att du inte är ensam. Varje dag får mängder av små pojkar och flickor i Sverige se sina pappor i samma tillstånd som ditt, full som ett ägg och hög som ett hus.

Det är sen kväll när jag ser klippet som Expressen publicerat och som alla pratar om. Jag har precis nattat mina döttrar och tänker på dina barn den där kvällen som du valde att ta droger ihop med yrkeskriminella, medan de sov i en säng någonstans, utan sin pappa.

Jag läser även Sanna Lundells, dina barns mammas, blogginlägg där hon kritiserar Expressens publicering. Jag håller med henne, det är inget reportage jag som journalist skulle varit stolt över att ha producerat. Samtidigt går det inte att komma ifrån att den skada som drabbar dina barn inte går att skylla på någon annan än dig själv, inte ens på Expressen. Sanna Lundell skriver även att ditt beroende är en sjukdom, också det har hon rätt i. Drogmissbruk är i många fall en fruktansvärd sjukdom och jag har själv sett alltför många exempel på dess konsekvenser. Men till skillnad från andra sjukdomar kan man välja att bli frisk. Jag säger inte att valet är lätt men som pappa handlar det om vad som är viktigast, barnen eller drogerna. Och alla barn förtjänar att slippa se sina föräldrar i ett sådant tillstånd du befann dig i på det där videoklippet, men tyvärr är verkligheten en annan.

Livet består av vägskäl, och att bli förälder innebär att man skriver på ett livslångt kontrakt mellan sig själv och barnet. Det är du som har sett till så att din son eller dotter har blivit till, han eller hon har inte bett om att få se den här världen, och framförallt har barnet inte haft möjlighet att välja sina egna föräldrar. Det innebär att du som pappa har ansvar för barnet, until the day you die. Eller i alla fall tills barnet har blivit vuxet och kan ta hand om sig själv. Det ansvaret handlar bland annat om att man får välja bort saker i livet som till exempel kokain, trots att det är en fantastisk drog som får en att sväva på moln, känna sig odödlig och oövervinnerlig, men som även gröper ur en inifrån.

Du, Mikael Persbrandt, talar gärna om respekt och har sagt att du gillar både rånare och kola. Du ses av många som det manligaste vi har att tillgå i Sverige och det kan inte vara lätt att ständigt behöva leva upp till myten om machoidealet. Men du ska veta att i verkliga livet är det manligare att byta kokainet mot fullkornsvälling och rånarkompisarna mot bajsblöjor, även om man råkar vara en av Sveriges mest hyllade skådespelare.

Den dagen du väljer bort droger till förmån för att läsa godnattsaga för dina barn, bädda ner dem och pussa dem i pannan när sömnen vaggar deras medvetanden, då först får du min respekt. Det låter enkelt, men kan vara som att bestiga berg för dig, det förstår jag. Men för dina och alla andra barn till missbrukares skull, önskar jag av hela mitt hjärta att du snörar på dig skorna, riktar blicken uppåt och med beslutsamma steg bestiger det där förbannade berget. Ha dock i åtanke att den lättaste stigen kanske inte är den rätta vägen upp till toppen, och det är bara du, och inget annan, som kan välja rätt stig åt dig.

Idag svarar jag Linda Skugge och Martina Montelius i Expressen:

”Att ni raljerar över mig rör mig egentligen inte i ryggen, men er kritik blir samtidigt en förminskning av min dotters känslor, och det berör mig desto mer. För hon är det viktigaste jag har, och det är på grund av henne som jag har blivit feminist.”

Läs hela texten här:

http://www.expressen.se/kultur/ni-forminskar-min-dotter/

Klockan är sen, skallen spränger, ögonen är röda och mina händer skakar. Dagen har varit fylld av stress, blod, gråt och slagsmål, vilket inte sällan är min vardag nuförtiden. Nej, det handlar inte om att jag blivit yrkeskriminell, jag är bara inne på min sjunde månad som pappaledig med två barn. Däremot tänker jag just nu, av någon outgrundlig anledning, på de yrkeskriminella jag lärt känna genom åren och hur de genomgående misskött sin roll som pappor. De har alla likartade berättelser och förklaringsmodeller till sina livsval, och jag har hört dem från olika röster mängder av gånger.

Dessa, ofta frånvarande fäder, prioriterar kickar pengar och brudar framför sina barn, samtidigt som de senare i livet mer än gärna gråter ut och berättar hur hemskt det är att de har missat sina barns uppväxt. De kallar sig hårda och berättar med inlevelse om sina tuffa livsöden. De har blivit bespottade av samhället och är offer för utanförskapet. Trots det bär de på en väl utvecklad reproduktionsförmåga, som i kombination med en drogad reptilhjärna gör att de inte är sena att frammana oplanerade graviditeter, med ännu mer oönskade spädbarn som collateral damage.

De här småbarnen lämnas ofta tillsammans med mamman, medan mannen fortsätter begå brott, supa, ta droger och träffa andra kvinnor. Sedan hamnar de i fängelse och då får barnen komma på pliktskyldiga besök för att träffa en inspärrad pappa. Åren går, mannen kommer ut, gör nya brott, hamnar i fängelse, möter Gud, bestämmer sig för att bli hederlig, börjar jobba med ungdomar, ses forfarande som en tuffing, börjar få kontakt med sina tonåriga barn, skall ta igen tid som flytt, beklagar sig över missad tid, allt är fortfarande samhällets fel, och ingen förstår hur jobbigt det har varit att missa sina barns uppväxt.

Jag har hört det där så många gånger. Sanningen är att de här hårda killarna inte skulle hanterat en vecka som föräldralediga, hur ärrade och macho de än är. Jag tänker ibland på det när jag hör fd kriminella Sebbe Staxx i rapgruppen Kartellen sjunga om att han, i cellen, har missat sin sons uppväxt, för att i nästa andetag rappa till oss lyssnare att ”du skulle inte klara av en dag i mina skor”. Vet du vad Sebbe Staxx, du skulle inte klara av en dag i mina skor som pappaledig. Kom igen och snacka när du står i ett kaos av bajsblöjor, två skrikande ungar, en har feber, den andre har skrubbat upp knäna och behöver plåster, blöjorna är slut, diskmaskinen överfull, inga rena kläder finns att tillgå, men man stålsätter sig för att hålla inne gråten, räknar till tio och ger så mycket kärlek man bara orkar. Jag tror du hade krupit tillbaka till cellen efter en veckas pappaledighet.

Eller Mikael Persbrant, du är 50 år och småbarnsförälder och håller fortfarande på med koks, och dessutom ljuger du om det. Du vill ju vara en bad boy, var det då, visa lite stake, säg som det är i domstolen och hamna i fängelse som en riktig bad boy. Så kan även du komma ut senare och gnälla över att du missat tid med barnen.

Den röda tråden i den här texten är luddig måste jag medge. Det kan bero den kaosartade dag som flytt, men även på min frustration över ansvarslösa män som sätter barn till världen utan att ta ansvar för dem. Jag har inte heller varit Guds bästa barn genom åren, men sen mina döttrar kom in i mitt liv finns det inget jag prioriterar högre än deras välmående, vilket givetvis innebär kompromisser på många plan. Att vara pappa är det största ansvar man kan ha, och det stör mig så fruktansvärt när jag hör snyfthistorier från kriminella, eller före detta kriminella om deras föräldraskap. Blir man pappa får man helt enkelt sluta begå brott, även om man är Sveriges mest hyllade skådespelare, och även om det handlar om något som kan ses som bagatellartat, till exempel att dra en lina för att bli lite skön på någon avdankad efterfest. Ni kallar er riktiga män, börja då att ta hand om era barn, för det är vad riktiga män gör.

Jag är på väg att skriva en text jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Jag som så ofta rynkat på näsan när det klagats på ålderstigna värderingar i gamla barnböcker och filmer, och alltid framhävt att förr så höll barnkulturen minsann andra mått än dagens Disneyfierade dito.  I olika sammanhang har jag höjt rösten och efterfrågat mer äkthet och socialrealism som ofta återfinns i exempelvis Astrid Lindgrens verk, där svårigheter och obekvämligheter vävs in i berättelserna på ett unikt sätt.

I skrivande stund är jag däremot av en helt annan åsikt, efter att ha besökt SF bio med min knappt fyraåriga dotter, för att skåda några gamla filmer med Alfons Åberg. Min dotter älskar Alfons Åberg och har pratat i flera dagar om hur spännande och roligt det ska bli att gå på bio, äta popcorn i mörkret och mysa till ljuset och ljudet av tecknad film.

Allt är frid och fröjd tills den sista Alfonsepisoden lyser upp bioduken, den som heter ”Alfons och Milla”, och som jag minns med vagt välbehag från min egen barndom. Den handlar om att Alfons Åberg som, trots att han är pojke, vill leka med en flicka som heter Milla. Mitt i filmen kommer en lång sekvens som jag märker att min lilla dotter suger in extra mycket i sina små barnögon och barnöron. Den går ut på att Alfons och de andra pojkarna har en lång utläggning om flickors mänskliga tillkortakommanden. Min dotter slutar äta sina popcorn och spänner blicken i bioduken när följande kvinnliga brister räknas upp, ackompanjerat med bilder av flickor i rosa tyllkjolar som fjäskar för fröken och leker med dockor:

”Flickor kan man inte leka med, säger alla pojkarna. Dom får inte vara med. Tjejbaciller! Nej aldrig att de får vara med, säger pojkarna. Vi leker inte med tjejer. För tjejerna är tramsiga och fega.”

”Flickor är svaga och gråter för småsaker. Och de speglar sig och kammar håret och är noga med sina kläder. Och kommer alltid ihåg att göra läxan och fjäskar för fröken. Och viskar och tisslar och skrattar åt ingenting. Och leker tråkiga lekar (med dockor) och håller bara sams två och två. Och skvallrar och kan inte hålla tyst med hemligheter.”

Ungefär här i föreställningen berättar en pojke som sitter bredvid oss högt och tydligt för sina föräldrar att han minsann inte heller leker med flickor. Det knyter sig i min mage och jag vill skydda min dotter, som älskar dockor och att borsta håret, från det som visas på bioduken och det som pojken bredvid oss vräker ur sig. Men det är för sent. Trots att den godhjärtade Alfons Åberg offrar sig själv, och senare i filmen leker med Milla även fast att hon är något så smutsigt som en flicka, så är det ändå för sent. Det enda min dotter kommer minnas från filmen är att hon som tjej inte duger till att leka med pojkar på grund av sitt kön. Hon som knappt vet vad ett kön är än! Innan vi såg filmen ”Alfons och Milla” var detta tankar som hon aldrig tidigare ägnat en millisekund, att pojkar och flickor på något sätt skulle vara olika och att de inte ens kan leka med varandra. Men nu är det något som hon inte kan släppa. När vi lämnar den mörka biosalongen, och hon går där, med ena handen tryckt i min och den andra i ett grepp runt de överblivna popcornen, lyfter hon blicken mot mig och frågar varför pojkar inte vill leka med henne eftersom hon är en flicka? Jag vet inte vad jag ska svara, men jag förstår att idag har hon för första gången fått uppleva hur det är att känna sig underlägsen för att hon är född med snippa istället för snopp. Jag vet också att detta är något hon tids nog kommer konfronteras med, men idag har hon inte ens fyllt fyra år och all min instinkt skriker ut att det är för tidigt. Min lilla dotter ska inte behöva ha de här tankarna i huvudet redan nu.

Jag tittar på de andra som är på väg ut från biografen. Några småpojkar går skrattandes med högburet huvud framför oss. För dem har ”Alfons och Milla” varit en skjuts för självförtroendet och framtida härskartekniker, medan min knappt fyra år fyllda  dotter omedvetet kommer bära med sig att hon är en sådan som inte förtjänar att få leka med pojkar. I alla framtida sammanhang kommer hon nu veta att hon måste förhålla sig till den manliga blicken, och jag säger det igen: hon är tre år och åtta månader och det är för tidigt för att få käftsmällar av det som hon senare i livet ska lära känna som patriarkatet och könsdiskriminerande strukturer. Kanske är jag bara en fjantigt överbeskyddande småbarnsförälder, men med facit i hand hade jag inte gått på bio idag, och framförallt inte och sett ”Alfons och Milla”.

Rimligt stressad, inte på särdeles bra humör och med förströdd blick befinner jag mig på väg mot rätt perrong på Göteborgs Centralstation, för avresa mot annan ort. Plötsligt står hon där, spärrar vägen och hindrar mig mitt i steget, en av alla dessa tiggare som på senare tid intagit stadens gator. Smått irriterad över att bli störd tvingas jag stanna upp framför kvinnan, som med stor sannolik kommer antingen från Rumänien eller Bulgarien, det brukar de nämligen göra. Jag förbereder mig på att få ta del av samma snyftvisa som jag hört så många gånger förut, fast från andra tiggare. Den om hur de i nödens namn har styrt sin kosa till Sverige för att tigga ihop pengar till sina många utsvultna barn i hemlandet.

Tidigare samma dag talade jag med några flyktigt bekanta om detta med tiggeri. Vi svävade alla på målet och mumlade något om att det är ju så sällan man har kontanter på sig. Någon konstaterade att om man ger till en kommer det bara att generera fler utländska tiggare på gatorna. En annan sa att Sverige redan ger bidrag till Rumänien för att de ska ta hand om tiggarna i sitt land, och att vi därmed, indirekt, bidrar som skattebetalare. Mer än så gick vi inte på djupet angående hur vi reagerar när vi väl står där, öga mot öga med personen som vill att vi öppnar våra plånböcker och trycker några mynt, eller ännu hellre sedlar i dennes hand. Precis som när det gäller vad vi röstar på, så är vi avvaktande inför att berätta konkret huruvida vi skänker pengar eller inte.

Hon på centralstationen är mycket riktigt från Rumänien och berättar på knackig engelska om sina barn i hemlandet, precis som jag misstänkte. Givetvis frågar hon om pengar och jag säger som vanligt att jag inte har några kontanter på mig. Hon frågar då om mat istället, vilket även det tillhör den invanda rutinen, har jag fått erfara.

När jag skriver detta tänker jag på Facebookinlägget som delades med vindens hastighet i veckan, om personalen på ett gatukök i Göteborg som bjöd en hemlös på mat. Att det fick så stor spridning stör mig. Inte för att de bjöd den hemlöse på mat, utan för att vi lever i en tid där det ses som så unikt att hjälpa en annan människa, som är mer utsatt än en själv, att det resulterar i tusentals delningar och likes på Facebook.

Tillbaka på Göteborgs Centralstation. Jag har precis köat på Mc Donalds i tio minuter för att köpa en värdemeny till den rumänska kvinnan, när en annan tiggare dyker upp och säger att han också är hungrig. Eftersom kön till Mc Donalds blivit ohanterligt lång väljer jag istället Subway och köper en meny till honom med extra allt, innan jag rusar och hinner med tåget som på sekunden lämnar stationen. Jag känner mig varken god eller tillfreds med mig själv. Istället finns där en vag känsla av att det här ska jag inte berätta om, eftersom det i dagens Sverige, i vissa kretsar, ses som obetänksamt att skänka pengar eller mat till romska tiggare. I andra, mer korrekta kretsar, är det okej att skänka pengar, men inget det bör pratas öppet om, då man riskerar att framhäva sig själv i alldeles för god dager. I vilket sammanhang man än befinner sig är det alltså riskfyllt att berätta att ens pengar har bytt ägare och hamnat hos en hungrig och bättre behövande människa, vilket med rim och reson borde vara vår mest naturliga handling, och absolut inte något unikt.

Jag tror inte på tabun och synnerligen inte när det handlar om grundläggande idéer om medmänsklighet. Därför väljer jag att berätta att jag kontinuerligt ger både pengar och mat till tiggare, inte alltid eftersom det skulle bli ekonomiskt övermäktigt, men dock relativt ofta. Jag gör det av två anledningar, dels för att jag har just nu har råd, men även för att jag varje gång tänker att personen som möter min blick, under andra omständigheter, kunde varit någon i min närhet, någon jag älskar, eller till och med jag själv. Nu kanske några anser att jag försöker framställa mig som Moder Teresa eller Florence Nightingale, men det kunde inte beröra mig mindre. Däremot kanske denna text kan hjälpa vissa att bryta det konstiga tabut som jag upplever finns kring att prata om att hjälpa just romer i en utsatt situation. Kanske är det till och med så att om människor blir mindre nervösa över att förmedla hur de ger pengar till tiggare, så skulle debatten om tiggeri bli mer öppen och ärlig, från alla håll.

En rimlig gissning är att det då också skulle bli lättare att prata om den frustration vi känner över att behöva se tiggare i gatubilden, och hur situationen har havererat för längesedan, och att man kan bli vansinnig över att vi vanligt folk måste ta det ansvar som borde ligga på politikernas bord.

Men medan vi väntar på att politikerna börjar ta problemet på allvar är situationen som den är, och när verkligheten uppenbarar sig på sitt mest obehagliga och akuta vis kan vi välja att antingen tiga still eller agera. Jag väljer att agera (trots att jag börjar bli väldigt trött på det) och det vet jag att väldigt många andra också gör. Varför kan vi inte börja prata om det då? Om att det faktiskt inte är något konstigt att lägga några kronor i en utsträckt hand, som tillhör en människa som med största sannolikhet skulle göra vad som helst för att slippa sitta där utanför ICA Maxi större delen av dygnets alla vakna timmar, och med bedjande och fattig blick störa buttra och stressade främlingar på väg hem mot tacomyset i villaförorten. Om fler går ut med att de då och då ger pengar eller mat till en medmänniska kanske vi till slut inser att det inte är konstigare att hjälpa en hemlös än det skulle vara att hälla vatten på sin grannes hus om det plötsligt började brinna. Förhoppningsvis blir det då också så okontroversiellt att varje allmosa inte nödvändigtvis måste delas tusentals gånger på Facebook, och istället kan det utrymmet användas för att sätta press på ansvariga politiker.

Kära systrar i Nigeria, det är med sorg jag tar del av uppgifter om att ännu fler av er har blivit kidnappade av extremister, för att säljas som boskap till törstande män. Förra månaden var ni 200 som fördes bort. Idag kom uppgifter om ytterligare 20.

Kära systrar i Irak. Det är med bestörtning jag fick veta att en ny lag om barngifte sannolikt kommer röstas igenom i ert land. Lagen går i korthet ut på att det ska bli tillåtet att gifta bort nioåriga flickor, och att mannen får rätt att kräva sex med sin hustru utan hennes samtycke. Om lagen går igenom kommer även våldtäkt inom äktenskapet bli lagligt, och kvinnor som lämnar hemmet utan mannens tillstånd kommer att straffas.

Kära systrar i Indien, det går inte med ord att beskriva vansinnet i hur ordningsmakten i ert land konsekvent väljer att stå på gärningsmännens sida när brutalt metodiska gruppvåldtäkter äger rum. Bilderna på de två våldtagna minderåriga flickor som hängde och dinglande från ett träd chockade i veckan en hel värld, och etsade sig fast på våra näthinnor.

Kära systrar i Nigeria, Irak och Indien. Jag skriver till er från världens mest jämställda land. Här vinner kvinnokampen mark i rasande fart och nyligen fick vi bevittna hur ett feministiskt parti blev först i världen med att röstas in i ett parlament. I Sverige kämpar feminister dagligen för att styra skutan åt rätt håll – såväl politiker som andra opinionsbildare. Jämställdhet står högt på agendan och får varje vecka genomslag i nationella medier. Men trots den stora feministiska vågen finns det problem även i vårt land. Jag vet att man inte ska jämföra lidande, men vill ändå berätta för er vad svenska spjutspetsfeminister just nu ägnar sig åt att bekämpa. Det handlar om något som kallas för kulturmannen. Kulturmannen är en person som de senaste veckorna har seglat upp som det största hotet mot den svenska medelklassvinnnan. Han ägnar sig ofta åt kulturella yttringar, som att skriva böcker eller producera annan konst, gärna iförd någon slags svajig huvudbonad. Han utmärker sig genom att försöka tänka fritt och skapa stort. På fester vill han gärna vara tillställningens mittpunkt och drar sig inte för att brista ut i ett bullrigt skratt om andan faller på. Dessutom händer det att han, om rödvinet flödat för mycket, klumpigt uttrycker sin uppskattning för de av annat kön som råkar vara närvarande. Och i vissa fall, enligt vittnesmål, har han dristat sig till att brevledes skicka poesi hem till de medelklasskvinnor som nu lyfter fram trollet i ljuset och drar ner byxorna på honom.

Som ni förstår har vi våra egna problem att ta itu med i världens mest jämställda land. Men när opinionsbildarna och agendasättarna på våra största mediehus avhandlat färdigt, och rått bot på kulturmannens övergrepp, är det min ärliga förhoppning att de kommer rikta sina genusglasögon åt ert håll. En av våra mest hypade feminister just nu har precis gått ut med uppmaningen till sina kvinnliga kollegor att sluta ligga med kulturmannen. Det skulle kunna vara ljuset i tunneln, för om kvinnliga ledarskribenter och krönikörer väl slutar ligga med kulturmannen, är kanske inte steget så långt till att sluta skriva om honom. Tills dess kära systrar i Nigeria, Irak och Inden: håll ut, snart ska vi börja tänka på er också.

Den senaste snackisen är att Zlatan hade mage att inte rösta i EU-valet. Ledarskribenter och tyckare rasar över detta svek, eftersom han som den förebild han är borde ha en betydligt större politiskt rättrådig inställning än oss andra. Personligen vore jag mer förvånad om Zlatan faktiskt hade slitit blicken från FIFA 14 och genomfört, av den senaste tidens diskussion att döma, årets mest heroiska poströstning.
I likhet med hälften av Sveriges medborgare valde Zlatan istället att fullständigt ignorera valet, eftersom det inte intresserar honom.

Indignationen vi nu ser över Zlatans rösthaveri är en följd av den övertalningskampanj som pågick innan valet, där var och varannan halv- och helkändis uppmanade soffliggare att pallra sig till vallokalerna för att rösta bort Sverigedemokraterna, vilket med facit i hand fick motsatt effekt. Nu grips det efter halmstrån och Zlatan görs till syndabock för att Sverigedemokraterna vann mark i EU-valet.

Jag kan tycka att det är sorgligt att upphöjda ledarskribenter ens lägger energi på Zlatanfrågan, när det finns hundra gånger viktigare politiska sakfrågor att avhandla. Att Zlatan väljer att skita i politik och röstning är givetvis trist på många sätt, men han är en fotbollspelare som aldrig bett om att få bli förebild. Enligt mig har inte han större ansvar än någon annan svensk att gå till valurnan på valdagen. Hans enda förpliktelse, som skiljer honom från oss vanliga dödliga, sträcker sig till att göra mål när han spelar i landslaget, varken mer eller mindre.

En annan fråga vi bör ställa oss är, handen på hjärtat, om vi verkligen innerst inne vill att Zlatan börjar engagera sig politiskt. Med hans inställning och intresse för samhällsfrågor skulle i alla fall jag bli förvånad om hans hjärtefrågor skulle handla om mer än ökade möjligheter gällande kreativ skatteplanering för välbetalda idrottsprofiler. Med hans sexistfadäser i färskt minne är det, i vilket fall, svårt att föreställa sig hur han skulle slå sig blodig för genuspedagogik på förskolor, eller individuell föräldraförsäkring, vilket man kan få en känsla att vissa skribenter på allvar verkar intala sig.

Hela Zlatandebatten präglas av högoktanig naivitet, precis som den senaste tidens kampanj för att få folk att rösta bort Sverigedemokraterna, som endast fick väljarna att göra precis tvärtom. Om nu syftet är att minska Sverigedemokraternas mandat i nästa val så borde kanske opinionsbildare istället uppmana folk att inte rösta. För lek med tanken att alla soffliggare helt plötsligt skulle börja utnyttja sina demokratiska rättigheter, då skulle sannolikt Sverigedemokraterna vinna politisk mark som aldrig förr. Eller om vi skulle införa obligatoriskt valdeltagande, som i Grekland där nazistiska Gyllene gryning fick sju procent i landets senaste parlamentsval.

Det känns inte helt bekvämt, men ibland funderar jag, skrämmande nog, över om vissa människor helt enkelt inte är gjorda för att rösta, inte ens Zlatan.

Det råder just nu stor förvirring bland oss journalister och kulturarbetare på Facebook så här dagarna efter EU-valet, av mitt flöde att döma. Att Sverigedemokraterna är på frammarsch i landet verkar ha kommit som en överraskning. Man frågar sig hur detta kunde ske, trots att varenda ledarskribent, komiker, programledare, statsvetare och övriga mediekändisar varit ute och uppmanat folk att gå och rösta bort Sverigedemokraterna. Ihop med detta stängdes de ute från arbetsplatser och antirasister flockades på SD:s torgmöten och störde så gott det gick. Men medan vänsterpartiets Dror Feiler blåste i saxofonen och blev bortburen av polis, så skrattade Jimmie Åkesson hela vägen till valet.
Det som skulle bli en stor uppslutning mot Sverigedemokraterna blev i stället deras segertåg. Folk hemma i stugorna knöt näven i fickan när överheten och etablissemanget skulle berätta för dem vad som är rätt och riktigt.

Aningslöst sitter vi som tillhör mediemedelklassen nu och undrar vilka dessa SD-väljare är, som är så arga, och varför. Vi kan inte se dem som drabbats av utvecklingen i ett land som allt mer glider isär, där klassklyftorna ökar mest i västvärlden. Vi är inte de som fått sälja allt vi äger för att överleva, eftersom samhällets skyddsnät har havererat, eller tvingats lämna familj och vänner för att flytta till Norge för att jobben har tagit slut i Sverige. Vi är inte de som skjutits med 30 skott i ansiktet i någon förort, eller tagit livet av oss i något utarmat glesbygdsområde för att hopplösheten tagit överhanden.
Istället lägger vi vår lediga tid på att raljera över de som röstar på SD och undrar vad de är oroliga för egentligen, medan ensamstående mammor blir utförsäkrade och äldre sitter ensamma hemma eftersom de inte har råd med bussbiljett för att åka och hälsa på barnbarnen. Samtidigt som sysslolösa politiker lever gott på märkliga pensionssystem, endast förunnat de folkvalda.

Nu kommer anti-SD-kapprustningen bland politiker och opinionsbildare fortsätta fram till riksdagsvalet i höst. Protester och demonstrationer kommer intensifieras och SD-röstare kommer anklagas för att vara rasister. Jag tror att det finns en hel del rasister bland de som röstar på SD, men att påstå att alla är det, är en alldeles för enkel förklaringsmodell. Att däremot slänga ordet rasist i ansiktet på folk jämt och ständigt ger förmodligen inget annat utfall än att de till slut blir det som de kallas för.

Kanske vore det mest effektiva, om syftet är att få folk att inte rösta på SD, att försöka förstå de bakomliggande orsakerna till varför människor röstar som de gör. Eventuellt skulle man då inse att så länge folk har det dåligt, så kommer de rösta på missnöjespolitiker. När vi idag har de största samhällsklyftorna i mannaminne, är det inte en helt orimligt slutsats att SD:s framgångar har mer med klass och ekonomiska skillnader att göra, än med främlingsfientlighet. Därför vore det kanske vettigare att fokusera på sin egen politik än att fördöma sina potentiella väljare.