Ointressant att bara skriva sånt som folk håller med om

Har precis kommit hem från en fin helg i Stockholm, som bjöd på bra väder, god brunch på Mosebacke, soundclash på lördagen och kebab i Hornstull på söndagen. Dessutom sprang jag in i pajasarna från Svenska motståndsrörelsen som manifesterade sin rätt att att gå runt och se hålögda och nollställda ut på Stockholms gator.

Annars kan veckan sammanfattas med att debatten gick het sedan jag skrev om män och pedofiler på förskolor. Jag medverkade både i Aftonbladets nya debattprogram och SVT:s Gomorronsverige.

Reaktionerna har varit högt och lågt. Jag har blivit kallad både det ena och det andra, samtidigt som många har hört av sig och tycker det är viktigt att prata om att det är män som begår nästan alla sexuella övergrepp. Samtidigt är det lite trist att det är så få som offentligt går ut och håller med istället för att skriva mail till mig, men jag dömer ingen. Det är en kontroversiell fråga och man får nog vara ganska obrydd över att få skit om man ska vädra den i det debattklimat som råder just nu i Sverige. Men jag är van vid hårda mothugg och skitkastare. Att vara en person som bara skriver saker som man vet att alla kommer hålla med om, för att få många likes på Facebook, känns tråkigt och ointressant. Det finns det så många andra som gör. Nu vänder jag blad och går vidare. Trevlig söndag!

20140413-201637.jpg

20140413-201657.jpg

20140413-201707.jpg

20140413-201719.jpg

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Barnens säkerhet måste gå före männens stolthet

Pedofilskandalen på en förskola i Kalmar växer. Nu visar det sig att den 21-åriga manliga praktikanten är misstänkt för att ha våldtagit fler barn på förskolan. Sammanlagt rör det sig om nio anmälningar, både på och utanför förskolan. Mannen har i polisförhör erkänt att han begått våldtäkter.

Med anledning av de här ofattbara händelserna bestämmer sig förskoleläraren Patrik Karlsson för att skriva en debattartikel. Men han väljer att inte fokusera på hur fasen en notorisk pedofil lyckas nästla sig in på en förskola och begå övergrepp efter övergrepp. Istället skriver han en text om att han får dåligt samvete, och att han inte vill se en våg av pedofilrädsla inom barnomsorgen. Han känner sig skuldbelagd som man inom förskolan, och det är mitt fel för att jag skrev om att vi måste sluta dalta med pedofiler.

Jag tycker faktiskt inte så synd om Patrik Karlsson som nu känner sig ledsen över att män som jobbar med barn riskerar att bli misstänkliggjorda, och att deras yrkesstolthet är satt på spel. Däremot går mina tankar till de barn och föräldrar som haft med pedofilen på förskolan i Kalmar att göra. Det går nog inte att förstå vad de går igenom just nu.

Istället för att vara politiskt korrekta och tassa på tå för att inte kränka några män, måste vi istället vidta alla åtgärder som finns för att sådant här inte ska kunna hända framöver. Och jag hoppas verkligen att familjerna i Kalmar får allt stöd som går att uppbåda. Det är vad vi måste prata om nu!

Till sist vill jag säga att jag faktiskt aldrig har påstått att vi ska sluta ha manliga förskolelärare, bara att vi måste vara medvetna om att det är män som begår i princip alla pedofilbrott, och att det då är rimligt att de synas hårdare i sömmarna.

20140410-105643.jpg

Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer

Det sista vi behöver är ännu en överviktig generation

Jasså, du vill ha ännu ett bantningstips? Nåväl, jag ska inte göra dig besviken. Men först en anekdot:

Vid bordet till vänster sitter en man som skulle behöva två stolar för att inte trilla av. Bukfettet väller ut, både över och under livremmen, och formar ett svullet, köttigt och androgynt venusberg. Mitt emot sitter hans giftaslika fru med dålig hy, flottigt hår, svällande mage och uttöjda joggingbyxor, som spänner över de fetlagda låren. Vid bordet sitter även två barn av liknande karaktär. Pojken äter en glass medan flickan fortfarande kämpar med sina pommes frites. Alla i familjen är rejält överviktiga, för att tala klarspråk.

Nej, jag befinner mig inte i amerikanska södern, utan på en Mc Donalds-restaurang någonstans i västra Sverige. Men i tankarna rycks jag tillbaka till min första resa genom USA, och alla visuella möten med den övervikt som frodas i det landet – The land of the free cheese and the home of the white bread. Antalet överviktiga människor övergick mitt förstånd, och jag minns känslan av att befinna mig i en parodi. Lokala diners befolkades av kvinnor och män med jätteskinkor, och på Wallmart gick det att beskåda en fetlagd individ var tionde sekund. Till en början väckte detta förundran, men efter ett tag blev överviktiga medmänniskor en del av vardagen och jag slutade reflektera över orsak och verkan.

Jag lämnar Mc Donalds i den västsvenska orten och grunnar på att jag sedan något år tillbaka har tyckt mig börja notera att dessa USA-inspirerade personerna dyker upp allt mer frekvent även i Sverige. De visar sig på snabbmatsrestauranger, storköp och lite här och där, ofta med en läsk, glass eller godisbit i handen. Jag undrar om det bara är i mitt huvud som den här samhällsutvecklingen fortplantas, kanske som ett, med åldern, växande människoförakt, och börjar därför söka information om svenskars övervikt. Det visar sig att forskare och allehanda experter har noterat samma sak. Vi svenskar blir bara fetare och fetare. I genomsnitt väger vi fem kilo mer nu än i slutet av 80-talet, och var femte barn är överviktigt.

Jag fattar inte hur detta hänger ihop med all bantningshysteri och utseendehets som dagligen frodas i medier, på arbetsplatser och i hemmet. Ena dagen ska det var 5:2, nästa dag LCHF, och en tredje dag skär sig en liten flicka i armarna för att hon blickar in i spegeln och ser en valk som inte finns. Samtidigt tokdelar överviktiga kvinnor Mia Skäringers antibantningstext på Facebook, och känner att ”nu har jag också fått nog”, medan de trycker i sig ännu ett wienerbröd till förmiddagsfikat, en snickers som efterrätt till lunchen, och senare på kvällen en halv påse chips till ”Bonde söker fru”.

Vi verkar leva i en tid då ”allt eller inget” har blivit norm. Där en del föräldrar hetsar sina döttrar att bli supermodeller medan andra serverar barnen Coca-Cola till frukost. Samtidigt fastar vi män två dagar i veckan för att med gott samvete kunna frossa i pulled pork, pommes frites och öl resterande fem av veckans dagar. Jag frågar mig själv vad som kom först, hönan eller ägget? I det här fallet, dumheten eller övervikten? Har vi blivit dumma av att vi äter för mycket, eller tvärtom? Och vad händer när fetman, precis som i USA, blir en del av vardagen och vi slutar reflektera över orsak och verkan?

Redan nu finns det, precis som i USA, fatcamps för överviktiga barn i Sverige, och även rörelser som liknar amerikanska Fat Acceptance Movement, som arbetar för att öka samhällets acceptans för överviktiga. I en utopi borde ingen av dessa existera, varken här eller i USA, men nu poppar de upp som olycksbådande tecken i en tarotkortlek, och siar om framtiden.

Jag vill ogärna bli en av alla de som lanserar en bantningsmetod, men med utvecklingen i åtanke kan jag inte låta bli. Jag kallar den för tvåstegsmetoden eftersom den består av två steg:

1. Läs en bok istället för att titta på säsong tolv av valfri dokumentärserie där märkliga människor gör vanliga saker, fast på ett korkat sätt (alla undersökningar visar att socioekonomiska faktorer, som till exempel utbildning och läskunnighet spelar roll för din framtida BMI).

2. Sluta dela substanslösa texter på Facebook där omdömeslösa bloggare får dig att vilja sluta med både motion och nyttig mat. Det sista vi behöver är ännu en ursäkt att frossa i skräpmat och hoppa över löprundan, om vi vill att framtida generationer ska slippa behöva få lida i sviterna efter vår dumhet.

Lycka till!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 3 kommentarer

Fotbollsvåld som du inte sett det innan

Häromveckan dödades en fotbollsintresserad flerbarnspappa i Helsingborg. Efter det har både klubbar och firmor tagit avstånd från våld. Idag hittade jag det här klippet på nätet där bl a fotbollsfirmor (i det här fallet Wisemen från Gbg) slåss mot varandra i något som heter Team Fighting Championship. Jag vill inte vara en moralist, men alla ni som inte anser att det är av stor vikt att ta krafttag mot män som ger sig ut på gatan och slåss i fotbollssamnanhang bör titta och tänka efter. Det gäller även er som så tvärsäkert dagligen uttalar er om att vi är på väg åt rätt håll när det gäller våld som sker i fotbollens namn. Här finns en kortare version av slagsmålet. Ni kan även läsa en beskrivning av eventet på den här bloggen.

20140407-215153.jpg

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Brandmän, SD, och ett steg i rätt riktning.

Jag hade laddat för att skriva ett inlägg om brandmännen i Malmö som vägrar möta Jimmie Åkesson. Ett tilltag jag tror har delat brandmannasverige i två läger. Jag tänkte skriva något om hur det var när jag gjorde två veckors praktik på en brandstation där de rasistiska skämten haglade dygnet runt och den allmänna inställningen till invandring var ”hit men inte längre”. Eller om vissa brandmän jag stött på under olika blåljusinspelningar för tv. Visserligen käcka pojkar, men inte alltid rolemodels för tolerans och mångkultur. Eller om hur det var när vi spelade in ”Fittstim – min kamp”, och brandmän hörde av sig och berättade hur trötta de var på att vissa vill ge en bild av räddningstjänstens jämställdhetsarbete utåt, medan det kokar under ytan i hela brandmannasverige. Om detta hade jag tänkt plita ner en en text där jag nu ser framför mig hur många brandmän runtom i Sverige knyter näven i fickan och tänker att: ”Det är lika bra att lägga en röst på SD, för att räta ut flinet på de där självgoda moralisterna i Malmö”.

Men så hände något mycket större. Min dotter reste sig på ostadiga ben, som en skadeskjuten bergsgorilla, vinglade fram och tillbaka, tog spjärn med tårna, och sedan gjorde hon något som inget annat barn tidigare lyckats med. Hon satte ena foten framför den andra och tog sitt första steg. Sedan ytterligare två till innan hon åter dunsade i backen. Ett år och en vecka. Så här såg det ut.

20140407-210155.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nya fall av övergrepp mot barn

Sedan jag skrev texten om pedofiler i förskolor har jag fått både ris och ros. Kritikerna menar att jag skuldbelägger män som grupp och gör det svårt för män som vill jobba med barn. Utöver det har jag blivit kallad idiot, korkad och sexist. Det gör mig ingenting att bli kallad detta, så länge frågan om barns utsatthet är på agendan. När jag dessutom vaknar upp till bifogade nyheter blir jag ännu mer stärkt i min övertygelse om att vi måste ha bättre kontroll på de män som vi släpper in i miljöer där de får möjlighet att leva ut sina sjuka böjelser, exempelvis förskolor och idrottsföreningar. Eftersom det är just män som begår de här brotten, måste vi, återigen, fråga oss vad som är viktigast, att män inte känner sig skuldbelagda eller att barn inte utsätts för övergrepp?

Expressen: 21-årig man misstänks för grov våldtäkt mot flicka på förskola.

Aftonbladet: 19-årig man döms för våldtäkt mot barn.

SVT: Pappa dömd för 15 års övergrepp.

Aftonbladet: dömd nätpedofil misstänks på nytt.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Sluta dalta med pedofiler

Igår såg jag uppdrag granskning om pedofiler. Idag skriver jag denna texten på SVT Debatt:

Sluta dalta med männen

Igår handlade SVT:s Uppdrag granskning om pedofiler och hur svårt det är att få dem dömda. Det var plågsam tittning för mig, eftersom det blev omöjligt att inte relatera till sina egna barn. Samtidigt kände jag att det är dags att sluta dalta med männen och börja se till barnens bästa. Låt mig förklara.

Det är allmänt känt att aktiva pedofiler söker sig till yrken och sammanhang där de får ha med barn att göra, till exempel idrottsföreningar eller förskolor. När det gäller förskolor och grundskolor kunde Dagens Nyheter, förra året, visa att nästan hundra sexdömda personer jobbade med barn, trots att det finns kontroller för att så inte ska kunna ske.

Det handlade om män som, trots att de dömts både för barnpornografibrott och sexuella övergrepp mot barn, dagligen fick möjlighet att leva ut sina sjuka böjelser bland barn, som de arbetade med i förskoleverksamheten. Blotta tanken på att hundra sexdömda personer på arbetstid kunde byta blöjor, krama, trösta, ta på och av kläder på barn lika gamla som mina egna döttrar fick det att vända sig i magen på mig.

En annan sak som slog mig när jag tog del av den här nyheten var: Om man inte ens kan stoppa de som är dömda för pedofilbrott, hur ska man då kunna stoppa dem som är pedofiler, men som samhället inte har lyckats lagföra? Och hur många ännu icke avslöjade pedofiler har lyckats nästla sig in på svenska förskolor?

Att få en pedofil dömd för övergreppen är ofta problematiskt. Det handlar om att det ska vara ställt utom varje rimligt tvivel att ett brott har blivit begånget, och när det vanligtvis är ord mot ord mellan en vuxen och ett barn, blir utfallet ofta att det inte går att lagföra pedofilen.

Med det här i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag tänkte det förbjudna när vi hittade förskoleplats åt vår dotter: ”Vad skönt att det inte jobbar några män här”. Det är en otillåten tanke, som en upplyst och genusmedveten person inte får snudda vid, men jag vet att många tänker likadant, även om det är svårt att erkänna.

Jag har exempel på hur även de mest feministiska personerna i min bekantskapskrets bekänt att de hellre har sina barn på en förskola utan män, i ett fall först efter att det uppdagats att en man på barnets förskola var misstänkt för pedofilbrott.

I jämställdhetens namn är det givetvis positivt med män på förskolor av många olika anledningar. Dels är det bra att män söker sig till traditionella kvinnodominerande yrken, men det är även bra för barnen att inte befinna sig i en könsnormativ förskolemiljö. Samtidigt går det inte att komma ifrån att ju fler män som jobbar på förskolor, desto större är risken att barnen ska komma att utsättas för sexuella övergrepp.

Det här är otroligt svårt att prata om eftersom det blir ett kollektivt skuldbeläggande av män som vill jobba med barn, och jag vet att det finns mängder av bra män som drar sig för att utbilda sig till lärare inom förskolan, eftersom de inte vill få pedofilstämpel på sig.

Tyvärr tror jag att det är ofrånkomligt att skuldbelägga män i det här sammanhanget, eftersom det är just män (i nästan alla fall) som begår pedofilbrott.

Därför tycker jag att det vore rimligt att se till att kontrollen av vilka som jobbar inom förskolan blir ännu hårdare, arbeta fram rutiner så att en vuxen person aldrig är ensam med barnen, och framförallt se till att ämnet sätts på samtalsagendan i miljöer där barn vistas.

Däremot måste vi sluta skuldbelägga dem som vill lyfta frågan om sexuella övergrepp på barn. Vi måste våga prata om att det är vi män som begår dessa hemska brott, som sker dagligen i idrottsföreningar, skolor och i hemmet. Det handlar om att fråga oss själva vad som är viktigast, att män inte känner sig skuldbelagda, eller att våra barn har en trygg förskolemiljö?

Personligen skulle jag gärna känna mig skuldbelagd så det skriker om det, så länge det kan rädda ett barn från att bli utsatt för det allra värsta tänkbara. Så sluta dalta med oss män och börja se till barnens bästa.

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte>

20140403-205312.jpg

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer