JOAKIM LAMOTTE

Trots att jag är bara 35 år tänker jag ibland, med oro, på hur det kommer att vara på ålderns höst, och är övertygad om att det kommer bli ett ensamt helvete.

En del politiker hissar varningsflagg och menar att allt fler kommer att leva såpass länge att det blir omöjligt, med rådande pensionssystem, att försörja alla blivande gamlingar. Pengarna kommer helt enkelt inte att räcka till. Det ger vid handen, enligt regeringen, att pensionsåldern måste höjas, så att fler arbetar längre och drar in skatt till statskassan.

Höjd pensionsålder och mindre deg i fickan, får givetvis de flesta att gå i taket. Men det är varken att jobba längre eller att få dålig ekonomi på ålderns höst som oroar mig mest, utan att det i framtiden, med stor sannolikhet, inte kommer finnas någon som vill ge mig och mina jämnåriga mat när vi är hungriga, städa när det blir för smutsigt, hålla oss sällskap när vi känner oss ensamma, eller, för den delen, torka oss i röven när vi varit på toaletten.

Och det är vårt eget fel, för vi håller på att fostra en generation handlingsförlamade, egocentriska och självupptagna individer som inte bryr sig om några andra än sig själva. Den här generationen kommer se på sina medmänniskor som nyttiga idioter, som bara har ett mänskligt värde när de trycker på like-knappen på Facebook och Instagram, eller retweetar ett inlägg på Twitter.

Det är inte underligt att vi har skyhög ungdomsarbetslöshet i Sverige, när alla lägger större delen av sin vakna tid på att instagramma och facebooka bilder på maträtter, husdjur och sina putande munnar (oftast tagna snett ovanifrån för att minimera risken att en eventuell tillstymmelse till dubbelhaka skulle råka fångas på bild).

Hur ska de här personerna hinna med ett vanligt hederligt jobb? Förutom att publicera bilder på sociala medier, måste de ju även hinna med att blogga om sin begränsade syn på samtiden och omvärlden. Man behöver inte vara raketforskare för att förutspå att den här generationen inte kommer att dra in några större förmögenheter till en framtida statskassa, och inte heller lyfta ett finger för att hjälpa de äldre i samhället. Det här kommer vara bortklemade stackare som aldrig har lärt sig vad riktigt arbete innebär. För dem kommer det vara lika främmande att tvätta en gamling, som det är för mig att äta hundbajs direkt från gatan.

Och när jag och mina jämnåriga tids nog blir far- och morföräldrar, så kan vi bara drömma om att våra barnbarn kommer och hälsar på oss. Istället kommer de, i bästa fall, om de mot förmodan skulle råka få en släng av dåligt samvete, att posta en hälsning på våra tidslinjer på Facebook. Medan våra 25-åriga barnbarn sitter arbetslösa på sina pojk- och flickrum och bloggar så kommer vi befinna oss på smutsiga ålderdomshem, och den största skräcken kommer vara att tappa minnet och glömma bort användarnamn och inlogg på Facebook. Det skulle nämligen leda till att vi aldrig mer kommer att se en skymt av vare sig våra barn eller barnbarn.

I den här framtiden kommer det krylla av Blondinbellor och Alex Schulmannar som aldrig skulle drömma om att hjälpa en tant som ramlat, så länge de inte kan berätta om det på sin blogg eller i sin podcast, och tjäna några kronor på händelsen. Förresten skulle de aldrig ens uppmärksamma en tant som låg på gatan framför dem, eftersom de dräller fram gamnackade med blicken stirrandes in i skärmen på telefonen, som hästar med skygglappar på väg mot stallet. De skulle, i godan ro, kliva över tanten och tagga sig själva på ytterligare några bilder från helgens c-kändisvimmel.

När våra liv till slut ebbar ut, och det är dags för ett sista farväl, så ska vi inte räkna med att någon kommer bemöda sig med att närvara vid begravningen. Trenden i samhället är just nu att allt färre väljer att besöka sina släktingars jordfästelser. Det hinns helt enkelt inte med. Jag föreställer mig att en ensam kyrkoherde kommer stå vid min kista och med ena handen göra korstecken, medan den andra handen knappar febrilt på mobilen. ”Nu begravning, men snart middag med polare. Skönt med lördag.”, kommer han att skriva på någon framtida mikroblogg.

Medan jag skrev den här texten har jag uppdaterat status på Facebook, skrivit två inlägg på Twitter och lagt ut några bilder på Instagram. Istället kunde jag ha läst godnattsagor för mina döttrar, frågat hur min fru mår, eller ringt till min mamma som bor ensam. Så vem kan påstå något annat än att jag kommer få den ålderdom som jag förtjänar.

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte

För några decennier sedan började Sveriges politiker placera ut tidsinställda bomber runtom i landet. De här bomberna har på senare tid börja ticka alltmer frekvent, och det dröjer inte länge innan explosionerna är ett faktum. Det handlar om förorten – områden som Biskopsgården, Tensta och Rosengård.

Varje svensk stad har idag sitt eget område som liknar de ovan nämnda. De präglas av hög arbetslöshet, kriminalitet, droger, utanförskap och stor andel invånare med invandrarbakgrund. Jag har under åren besökt de flesta större förorterna i Sverige och lärt känna människor som bor där. Senast var jag i Rosengård för att göra reportage för Uppdrag Granskning om en havererad skola. Trots att Rosengård ligger relativt nära centrala Malmö, betraktas området som en förort och är kanske Sveriges mest segregerade stadsdel. De flesta som bor i Rosengård har svårt att definiera sig som svenskar, trots att många har svenskt medborgarskap, och till och med är födda här. När jag kommer till Rosengård tror folk ofta att jag är antingen civilpolis eller att jag arbetar för socialtjänsten, för det är de enda svenskar som kommer dit, brukar de säga till mig.

I Rosengård har jag sett ungdomar som tillverkat slangbomber, som de tvingat ännu yngre ungdomar att kasta på polisbilar. Jag har suttit på amfetaminfester med beväpnade 16-åringar och jag har sett mellanstadiekillar röka splif i sunkiga källarutrymmen, som fungerar som tillfälliga ungdomsgårdar. Jag har pratat med uppgivna mammor som kämpar ensamma, i alldeles för små lägenheter, för att ge sina barn drägliga liv. Ofta är de fast i en ond spiral av arbetslöshet, utförsäkringar och bidragstagande, och inte sällan är papporna ute ur bilden. Jag har pratat med unga människor som ser fängelsevistelse som en naturlig del av livet. ”Man gör brott och ibland får man sitta några år, om oturen faller på – thats life”, är en ganska vanlig inställning. Fängelse och kriminalitet har, i mångt och mycket, normaliserats i Rosengård och andra förorter i Sverige.

De här delarna av Sverige är bra ställen att växa upp i om man vill lära sig tillverka slangbomber, stjäla bilar eller deala fultjack. Men det är inga bra områden för de som vill få en utbildning och bra framtid. Idag ligger Sveriges tio sämsta skolor i områden som liknar Rosengård. Den allra sämsta ligger i min före detta hemstad Trollhättan. Stadsdelen heter Kronogården och grundskolan heter Kronan. Där går, enligt Skolverkets statistik, bara 16 procent av eleverna ut nian med godkända betyg i alla ämnen. På listan över områden med Sveriges sämsta skolor kan adderas ställen som Bergsjön, Gårdssten, Tensta och Botkyrka.

Men där skolväsendet misslyckas vinner andra aktörer mark – de kriminella gängen. Många av dessa områden fungerar idag som plantskolor för kriminella. Medan det övriga våldet i samhället minskar, så sker en ökning av det gängkriminella våldet. Enligt Brottsförebyggande rådet har svenska sjukhus tagit emot dubbelt så många skottskadade patienter de senaste tre åren jämfört med de tre första åren under 2000-talet. Varje vecka rapporterar media om skjutningar i förorten. Bara i Göteborg har det skett 50 skottlossningar sedan årsskiftet, med 8 åtta dödade som följd.

Samtidigt finns det exempel på hur aningslösa politiker vill förneka problemen och måla upp en förskönad bild av förorten. Under arbetet med mitt senaste reportage om Rosengård kom jag i kontakt med Malmö stads kommunikationsstrategi för Rosengård. Syftet med denna var att börja prata positivt om Rosengård. Man skulle inte längre säga att det var ett socialt utsatt område, och istället för misslyckad integration skulle Rosengård kallas porten till integration. För mig som har spenderat en hel del tid i Rosengård blev läsningen av detta förnekelsedokument plågsam. Att förneka och försköna kan aldrig vara lösningen på ett samhällsproblem, snarare tvärtom.

Tyvärr hör jag ibland samma tongångar inom journalistkåren. Det finns en rädsla för att rapporteringen ska bli för ensidigt negativ, och att redaktionerna för sällan skickar ut reportrar för att bevaka positiva nyheter i förorten. Varje gång jag själv har gjort journalistiska jobb i förorten har jag gått i samma tankar. Jag har varit orolig för att de boende i exempelvis Rosengård har känt att man pissar på deras område, och de som bor där. Därför ringde jag runt förra veckan, efter att mitt reportage om Rosengårdsskolan hade sänts i Uppdrag granskning, till personer jag känner från Rosengård. Jag ville veta om de tyckte att reportaget gav en oriktig bild av området. Det tyckte ingen, förutom en. Han var upprörd för att reportaget gav en alldeles för positiv bild av Rosengård, och menade att vi journalister har ett ansvar att visa upp den bistra verkligheten för folket. ”Skiten måste fram, annars kommer politikerna aldrig att fatta vad det är för områden de tvingar oss att bo i”, sa han.

De orden kommer jag alltid att bära med mig som journalist. Varje gång jag blir rädd för att trampa på ömma tår, ska jag upprepa mantrat: skiten måste fram, skiten måste fram, skiten måste fram, annars kommer ingen att fatta. För situationen i de mest utsatta områdena håller på att bli ohållbar och människorna som bor där pallar snart inte längre. De ser sig själva växa upp bland postnummer som är bortglömda av politikerna och de bilbränder och stenkastningar som hittills ägt rum i förorten är, med stor sannolikhet, bara början, ifall inget drastiskt sker.

Jag är övertygad om att det idag inte finns en enda politiker med inflytande som skulle låta sina barn växa upp i exempelvis området Herrgården i Rosengård. Men ändå har politikerna skapat dessa områden för andras ungar att växa upp i. Medan politikerna lär sina barn om framtidstro, drömmar och hopp, så kämpar den arbetslösa ensamstående mamman i Rosengård med att hålla sina kids borta från de äldre på gården, som vill ha hjälp med drogleveranser.

Områden som Rosengård, Tensta och Biskopsgården är politiska misslyckanden och jag uppmanar sveriges journalistkår att satsa på stora kontinuerliga granskningar av problemen i förorten, för missförhållandena finns kvar, även efter att bilarna tillfälligt har slutat att brinna och skotten för stunden har tystnat. Om vi gör tvärtom, förnekar, förskönar och anammar politikernas beteende, så dröjer det inte länge innan de tidsinställda bomberna exploderar.

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte

På onsdag handlar Uppdrag granskning om områden med skolor där ingen vill gå. Jag har besökt Rosengård och Rosengårdsskolan. Den fick stänga innan sommaren på grund av dåliga betyg och oacceptabel arbetsmiljö, både för lärare och elever. Efter programmet kan ni chatta med mig och Janne Josefsson. Skickar med en videopuff:

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte

Det sägs att varje människa kan förvandlas till en brottsling under rätt omständigheter. Jag har tänkt mycket på det under de senaste veckornas diskussion om fallet med den 15-åriga flickan i Tensta, som anmälde sex killar för våldtäkt.

Flickan befann sig i ett låst rum, där de sex unga männen i tur och ordning penetrerade henne mot hennes vilja. Detta ansåg hovrätten inte vara våldtäkt och valde att fria hellre än att fälla.

Fallet har diskuterats till förbannelse, högt och lågt, och kors och tvärs. Det har skrivits debattartiklar om hur samhället i allmänhet och lagvrängare i synnerhet måste förändra sin syn på våldtäkt. Katarina Wennstam menar att vi måste protestera mot mansbilden som ligger till grund för den friande domen. Sveriges kvinnojourer vill utbilda rättskipare om våldtäkt och sexuella övergrepp. Leif Silbersky anser att de sex killarna har lagtexten på sin sida och att vi nu ska betrakta dem som oskyldiga individer, som skall kunna röra sig fritt på gator och torg utan att någon skugga behöver falla över dem.

Själv har jag, sedan jag fick vetskap om fallet, bara haft en enda tanke i huvudet – en obehaglig tanke som jag gjort allt i min makt för att jaga bort, utan att lyckas. Det har varit som att jaga mygg en fuktig midsommarafton i Norrland. Dödar du en så kommer hundra nya. Så har det känts när min hjärna har försökt processa informationen om den 15-åriga flickan och de sex männen. Vilka fakta jag än matat hjärnan med, så har den enda frågan som naglat sig fast varit: Tänk om någon av mina döttrar skulle råka ut för samma sak?

Medan andra har vänt in och ut på sig själva för att tolka lagtexter, analysera slutsatser, ropa på utbildning och liknande, så har jag funderat över hur flickans föräldrar har hanterat situationen. Där finns en mamma och en pappa som har fått vara med om att deras dotter utsatts för något av det värsta man kan tänka sig, och att rättssystemet i Sverige inte har lyckats visa att ett brott blivit begånget. Jag kan inte sluta, hur mycket jag än försöker, att tänka på hur jag hade agerat om det var min dotter.

Realisten i mig anser att vedergällning är av ondo och att personer som ställer sig över lagen är ett rejält hot mot rättsäkerheten, och blotta tanken på medborgargarden gör mig i regel illamående. Jag vet att hämnd inte leder till något gott och att våld inte löser några problem. Om man väljer vedergällning som metod, så förstör man både för sig själv och sin familj. Våld föder våld och så vidare.

Ovanstående är givetvis lätta påståenden att skriva under på, så länge det gäller någon annan. Men om det är din dotter som blivit tvingad till förnedrande sex av flera killar så ställs saken i en annan dager, och det professionella förhållningssättet skjuts, med största sannolikhet, i sank. Det smärtar att ens försöka sätta sig in i den 15-åriga flickans föräldrars situation. Förmodligen har de upplevt förtvivlan blandad med panik, hat och ångest.

Det sägs, som sagt, att alla kan förvandlas till brottslingar under rätt omständigheter. Panik, ångest, hat och förtvivlan är parametrar som förflyttar mentala gränser och gör desperata människor kapabla till sådant de aldrig skulle genomföra under normala förhållanden.

Jag vet inte var mina gränser går och hoppas att jag aldrig någonsin kommer att behöva få reda på det. Men tyvärr tror jag att känslan av hat skulle ta överhanden, med en överhängande risk att den som behandlade någon av mina döttrar på det sätt som den 15-åriga flickan blivit behandlad, inte skulle leva tillräckligt länge för att få vara med om en rättslig prövning i vare sig tingsrätt eller hovrätt.

I övrigt vore det intressant att veta om domaren i det nämnda fallet själv har barn, och i så fall söner eller döttrar.

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte

Vissa fäder tycker det är jobbigt att barnen kallar dem vid förnamn istället för pappa. På sätt och vis hade jag föredragit om min dotter kallat mig Joakim istället för Bajsmannen.

https://twitter.com/HotLamotte

Vissa säger att barn inte har samma förmåga att känna empati som vuxna. Det jag upplevde för ett par timmar sedan visar att dessa ”vissa” kan ta sig i regionen där ryggen byter namn:

Jag vaknade upp med blodsprängt öga och åkte till närmsta akutmottagning för undersökning. På plats blev jag hänvisad till väntrummet, med beräknad väntetid på två timmar. Köpte kaffe med tillhörande fralla och slog mig ner i ett rum fyllt av halta, lytta, snoriga, hostiga och febriga medborgare.

Stämningen på akutmottagningar är alltid likadan – tysta människor som tittar rakt fram eller eventuellt bläddrar i en Allers. På grund av risk för smitta undviks konversationer och man gör sitt bästa för att placera sig så långt bort ifrån de som misstänks vara mest infektiösa.

Ibland bryts tystnaden av ett barn som är för litet för att känna till akutväntrummets koder. Så även idag. Barnet i fråga är en pojke i sjuårsåldern. Han spelar något spel på pappans telefon och tjoar till varje gång det vinns poäng. Varför pojken befinner sig på akuten är oklart, men han verkar i alla fall vid hyfsat gott mod.

Plötsligt hörs ett jämrande. En man kommer in, framåtböjd, med ena armen över sin – troligen – hustrus axlar. Den andra armen håller han runt magen. Efter stort motstånd och sammanbitet kvidande lyckas han manövrera sig ner på en stol, för att påbörja sin väntetid, tillsammans med oss andra. Hans hustru går fram till informationen med intentionen att få personalen att släppa före den plågade mannen. Det verkar inte lyckas. Mannen är blek i ansiktet och svettpärlorna tränger fram i pannan.

Namn efter namn ropas upp. Kvinnor och män försvinner in i undersökningsrummen. Tiden går. Mannens magsmärtor verkar tillta. En sköterska kommer in i rummet och ropar upp pojkens namn. Han har sedan länge slutat spela på telefonen. Tittar på sköterskan. Vänder blicken mot mannen med magont. Sedan på pappan och säger:
”Han där borta kan få gå före mig.”
Pappan blir ställd och menar att de har ju väntat väldigt länge.
”Det gör inget, jag kan vänta lite till”, säger pojken.
Pappan tittar på sjuksköterskan och ber henne ta in mannen med magsmärtor istället för sin son.

Mannen försvinner iväg. Strax efter får den lilla pojken gå iväg för att undersökas. Kvar sitter jag i ett väntrum fyllt med andra vuxna människor, som inte tänkte tanken att offra sin plats i kön till förmån för en människa som behövde den bättre.

Som vuxen har man, med stor sannolikhet, upplevt flera besök på akutmottagningar. Man har sett skadadedrabbade komma in med stora smärtor och grinat illa. Man vet att sådant är en del av vardagen på en akutmottagning. Man köper läget, anpassar sig till rutinerna, väntar och hoppas på att få komma därifrån så snabbt som möjligt, för att slippa se eländet. Den lilla pojken däremot, hade förmodligen inte upplevt så många akutenbesök och sett människor med rejäl smärta. Medan vi andra satt där avtrubbade och läste Allers, så blev den lilla pojkens naturliga reaktion att släppa fram en person som hade mer ont än han själv.

Den här lilla pojken upplevde verkligheten genom ett oerfaret barns ögon. Han såg en människas lidande och valde att agera istället för att inte passivt titta på. Kanske borde även vi vuxna, med jämna mellanrum, försöka att betrakta världen med de, ännu icke avtrubbade ögon, vi hade som små. Hur hade vi då reagerat på tidningsbilder av döda kroppar i Syrien, svältande barn i Somalia, våldtagna kvinnor i Kongo, eller tiggare i Stockholm? Kanske hade vi då stannat upp, tänkt till och agerat, istället för att bara bläddra vidare till tidningens nöjessidor.

Joakim Lamotte https://twitter.com/HotLamotte