#6 – Den 16-åriga bankrånaren från Rosengård – del 2

bankran3

Historien om den 16-åriga bankrånaren från Rosengård – del 2.

Han bodde utan sina föräldrar i Rosengård när han vid 16 års ålder begick sitt första bankrån. Sedan dess har han levt som yrkeskriminell på samhällets skuggsida. Idag är han 23 år och berättar sin historia kantad av våld, gäng, rån och droger. Det är en unik berättelse från en ljusskygg värld som är svår att få insyn i, och förhoppningsvis ger den någon slags kunskap om vad det kan få för konsekvenser att, med alla odds mot sig, växa upp i ett av Sveriges mest socialt utsatta områden. En hel del killar från Rosengård klarar sig bra i livet, någon blir fotbollsproffs i Paris Saint-Germain, men alldeles för många blir kriminella. Förra veckan kunde ni höra första delen i hans berättelse. Det här är del 2.

Programledare: Joakim Lamotte

Ladda ner denna podcast via iTunes och följ den på Facebook och Twitter.

Vid intresse av samarbete med podden kontakta oss.

Publicerat i Podcast | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

#5 – Den 16-åriga bankrånaren från Rosengård – del 1.

bankran4

Historien om den 16-åriga bankrånaren från Rosengård – del 1

Han bodde utan sina föräldrar i Rosengård när han vid 16 års ålder begick sitt första bankrån. Sedan dess har han levt som yrkeskriminell på samhällets skuggsida. Idag är han 23 år och berättar sin historia kantad av våld, gäng, rån och droger. Det är en unik berättelse från en ljusskygg värld som är svår att få insyn i, och förhoppningsvis ger den någon slags kunskap om vad det kan få för konsekvenser att, med alla odds mot sig, växa upp i ett av Sveriges mest socialt utsatta områden. En hel del killar från Rosengård klarar sig bra i livet, någon blir fotbollsproffs i Paris Saint-Germain, men alldeles för många blir kriminella. Det här är första delen i berättelsen om en av dem. Del två publiceras i Lamottes podd nästa tisdag 25 november.

Programledare: Joakim Lamotte

Ladda ner denna podcast via iTunes och följ den på Facebook och Twitter.

Vid intresse av samarbete med podden kontakta oss.

Publicerat i Podcast | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

#4 – Glenn Hysén om homofobi, kärleken och när Gais ville betala hans lön i bensincheckar

GLENNHYSEN

I fjärde avsnittet av Lamottes podd möter jag Glenn Hysén i hans lägenhet i Göteborg och pratar om medgångar och motgångar i livet och fotbollskarriären, om hur sjukt nervöst det var att tala på Stockholm Pride, om när han blev antastad på en toalett, slog ner en kille och blev kallad böghatare, om framtiden med nya kärleken Therese Skoglund, om hur han ansåg sig bli blåst av Gais som ville betala honom med bensincheckar och det tröttsamma gnället från Gaisare, och mycket mycket mer.

Prenumerera på och ladda ner podden via iTunes, följ den på Facebook och Twitter för att se senaste uppdateringar.

Kontakta oss om du är intresserad av att samarbeta med podden.

Publicerat i Podcast | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer

#3 – Janne Josefsson om uppväxten, strider och livet efter SVT.

Jannepodd

I tredje avsnittet av Lamottes podd möter jag Janne Josefsson som bland annat berättar om uppväxten i Biskopsgården, livet som Sveriges mest uppmärksammade journalist, sorgen efter sin mamma och att han håller dörren öppen för att bli PR-konsult i framtiden. Dessutom avhandlar vi mediehanteringen av Sverigedemokraterna och även gammalt groll med Jan Guillou, Fredrik Virtanen, Johan Croneman och ”gubbslemsdebatten” med Maria Sveland.

Ladda ner och prenumerera på podden via iTunes och följ oss på Facebook och Twitter.

Vid intresse av att samarbeta med podden, kontakta oss.

Programledare: Joakim Lamotte

Producent: Alex Dominici

Publicerat i Podcast | Märkt , , , | Lämna en kommentar

#2 – Björn Ranelid om mobbningen, likheten med Zlatan och nästa hemliga projekt

RanelidJocke

I andra avsnittet av Lamottes podd berättar Björn Ranelid bland annat om sin tid som mobbad när läppen började växa i ungdomen, om hur han fann den stora kärleken och hur det är att hela tiden bli särbehandlad av svenska medier. Dessutom avslöjar han varför likheten med Zlatan är större än folk inser, och att han planerar ett stort samarbete med Sveriges främste fantasytecknare Peter Bergting.

Ladda ner och prenumerera på podden via iTunes, och följ den på Facebook och Twitter.

Vid intresse av att samarbeta med podden skicka ett mail.

Nästa avsnitt släpps 4 november och då är Janne Josefsson gäst.

Programledare: Joakim Lamotte

Producent: Alex Dominici

Publicerat i Podcast | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Teaser Lamottes podd – Björn Ranelid om publikrekordet på Liseberg

Här får ni en liten teaser inför podavsnittet som publiceras på tisdag, där Björn Ranelid bland annat berättar om sitt publikrekord på Liseberg.

Följ podden på Facebook eller Twitter och ladda ner den via iTunes.

Publicerat i Podcast | Märkt , , | Lämna en kommentar

#1 – Ulf Brunnberg om den svåraste tiden i livet

Brunnberg

I premiäravsnittet av Lamottes podd möter jag Ulf Brunnberg som berättar om hur han gick från att vara hyllad, folkkär skådespelare och framgångsrik affärsman till att vara nära att avsluta sitt liv. Ulf Brunnberg talar även om att han anser att feminister har startat krig mot honom och att hans dotter har fått lida efter alla hot och allt hat i medier och på Internet. Dessutom drar han en anekdot om när han stövlade upp på Migrationsverket för att sälja in en idé.

Nästa avsnitt släpps tisdagen 28 oktober och då är Björn Ranelid gäst.

Vid intresse av att samarbeta med den här podcasten, kontakta mig.

Ladda ner avsnittet från iTunes och följ gärna podden på Facebook och Twitter.

Programledare: Joakim Lamotte

Producent: Alex Dominici

Publicerat i Podcast | Märkt , , , , , , , , | 5 kommentarer

Minska barngrupperna i förskolan!

Skriver krönika i Göteborgs-Posten:

Klumpen i magen brukade komma redan på söndagarna, när min treåriga dotter vid middagen bedjande frågade om hon kunde få slippa förskolan. Hon som är 18 månader kunde inte prata ännu men i ögonen syntes det att hon förstod.

Båda kände i sina kroppar att helgen var på väg att ta slut och att de snart skulle överges av sina föräldrar. Treåringens vädjan till mig om att vara med henne istället för att jobba blev mer intensiv ju längre kvällen fortskred, och vid läggdags var stämningen panikartad. Jag vill vara med dig, bara med dig, inte på förskolan, var det sista hon sade innan hon somnade på min arm.

Jag hade precis börjat jobba efter pappaledigheten och mina barn skrek, grät och ålade på golvet när jag skulle lämna dem på förskolan. Min treåriga dotter bad mig av hela sitt hjärta att inte gå, medan tårarna rann ned för hennes kinder. Jag stålsatte mig och bet ihop medan förskollärarna bar bort mina barn som, med tårfyllda ögon, sträckte armarna efter mig, med ett sista hopp i blicken av att deras pappa inte skulle överge dem.

Mina egna känslor fick vänta tills jag satt i bilen på väg till jobbet och förbannade det samhälle vi skapat, där vi svekfullt lämnar bort våra barn mot deras vilja, till människor vi knappt känner, för att åka till ett jobb som i sammanhanget känns helt betydelselöst.

Efter någon timma kom första sms:et från förskollärarna med en bild av mina döttrar som sken som solar och lekte i sandlådan. På eftermiddagen kom ytterligare en bild där de myste ihop i soffan och fridfullt läste en bok. Förskollärarna gjorde allt i sin makt och använde all sin pedagogiska kunskap för att mina barn skulle få en bra tillvaro och trivas på förskolan, samtidigt som de tog sig tid att lugna mig som förälder.

Varje morgon försäkrade de mig att barnens beteende berodde på att de kände trygghet hos mig, och att det var något positivt. Veckorna gick och nu springer båda flickorna fram och kramar personalen på förskolan. Vid hämtning har de fullt upp med olika lekar och det händer att de inte vill gå hem.

Jag vill med den här texten uttrycka min tacksamhet till de pedagoger på förskolor i landet som trots alldeles för stora barngrupper och stressiga dagar lyckas få barn att må bra och utvecklas som individer. Samtidigt är det en stor skam att det inte satsas större resurser på en verksamhet som är viktigare än så mycket annat. Många förskollärare vittnar om att det är så stressigt att det mer handlar om förvaring än om utvecklande pedagogik. Därför borde den nya regeringen se till att storleken på barngrupperna i förskolan minskas, för våra barns skull.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vi journalister har svikit landsbygden

Skriver på SVT Opinion om SD och journalister. Läs hela texten där:

Förvirringen verkar just nu total bland Sveriges innerstadsjournalister och övriga gentrifierat gynnade kulturarbetare och opinionsbildare. Förvåningen beror dels på att Feministiskt initiativ inte fick tillräckligt med röster för att kunna bilda egen majoritetsregering, men givetvis främst på att Sverigedemokraterna fick 13 procent av rösterna i riksdagsvalet…

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

På söndag bestämmer vi Sverigedemokraternas framtid

Med ett jobb som journalist följer politiskt opartiskhet, framförallt om man jobbar på SVT. Jag har arbetat som frilansjournalist i drygt tio år, med SVT som största uppdragsgivare och hittills aldrig tagit ställning för eller emot ett parti. Nu skall jag göra ett undantag och är medveten om att det eventuellt kan få konsekvenser för framtida uppdrag, men det jag vill säga känns viktigare än så.

Så länge jag kan minnas har jag haft svårt för auktoriteter och det som kallas etablissemanget. När andra har tyckt si har jag oftast tyckt så. Det värsta jag vet är när människor vill pådyvla mig åsikter. Jag minns mitten av 90-talet och hur jag som högstadiekille i en liten bruksort fascinerades av den våg av nationalism som drog över Sverige. På antirasistiska temaveckor stångade sig lärarna blodiga för att bekämpa nationalismen, medan eleverna visade sitt missnöje genom klädstil och musikval. Det fanns en spänning i det som attraherade mig.

Åren gick och varken jag, mina vänner eller andra bekanta pratade om invandring längre. Det slutade vara på agendan. Samtidigt startade min resa som ung vuxen och jag flyttade ifrån den lilla bruksorten och, efter några förvirrade år, började jobba som journalist. Som lantis blev journalistrollen en dörr till områden och frågor som tidigare varit outforskad mark. Jag fick möjlighet att bli gäst i en verklighet som hittills bara existerat i böcker och tidningar. En av dessa verkligheter var invandrartäta förorter med all dess inneboende problematik. Jag mötte människor som gick arbetslösa år ut och år in, som inte lärde sig språket, och som levde sina liv på bidrag. Vid besök på ungdomsanstalter blev det smärtsamt tydligt hur många killar med invandrarbakgrund det är som hamnar fel. I moskéer såg jag hur män tog all plats medan kvinnor uteslöts, samtidigt som resten av samhället sade sig jobba för ökad jämställdhet. Att prata om detta märkte jag snabbt inte var helt enkelt. Beröringsskräcken visade sig inte bara finnas bland journalistkollegor utan även bland politiker.

Ihop med detta har debattklimatet alltmer polariserats. Medan sajter som Avpixlat och Fria tider vuxit sig starka har landets fintyckare skarpvässat sina ettriga pennor. I Internets kommentarsfält har folk fått en fristad där de kunnat knyta näven i fickan och svinga verbalt mot överheten som svarat med hån och spe. Själv har jag ofta påpekat att vi måste vara ärliga och prata om de problem som finns med misslyckad integration. Det har fått vissa journalister att se rött. Samtidigt har vi ett parti i Sveriges riksdag med dessa frågor på agendan, som ser ut att gå mot ett succéval. Medan etablissemanget har dumförklarat och rasiststämplat Sverigedemokraternas väljare, så har partiet växt i styrka. Jag kan förstå varför. Det bygger på samma mekanismer som fått mig att slå bakut hela livet. Att bli förminskad av makthavare sätter igång saker i en som resulterar i frustration och en vilja att ge igen, att sätta ner foten och visa att mig pissar du inte på. Det handlar även om rädsla, och precis som människorna i Avpixlats kommentarsfält är jag orolig. Jag är rädd för hur mina föräldrar skall klara sig i framtiden när det hela tiden kommer larmrapporter om hur äldrevården havererar. Jag blir rädd när jag ser hur mina barns fantastiska förskolelärare kämpar för att hinna med i en stressig verksamhet där antalet barn per pedagog är alldeles för många. Jag blir rädd när min mamma hamnar på sjukhus och blir liggandes timtal i en korridor för att därefter bli felaktigt diagnostiserad av en trött och utarbetad läkare, som sedan inte går att få kontakt med. Det får mig att vilja ryta till, visa att något måste göras, att markera för politikerna att tillståndet i landet inte är okej längre. Ett sätt att ryta till vore att lägga min röst på Sverigedemokraterna.

Som journalist har jag, som sagt, fått se mycket elände i svenska förorter som vissa inte vill prata om. Men det är inte problemen som berört mig starkast. Jag minns den ensamstående mamman i Rosengård som kämpat för att barnen skall klara skolan och med stolthet i rösten berättar för mig att både hennes söner och döttrar nu läser på universitet. Jag minns de eldsjälar i Biskopsgården som jobbar dag och natt för att skapa en trygg tillvaro för stadsdelens ungdomar. Jag glömmer inte heller de tjejer med icke svensktalande föräldrar som på egen hand dagligen hjälper varandra med läxor till sent på kvällarna, eftersom de vet att de måste kämpa dubbelt så hårt som alla andra för att bli bra på svenska och accepteras av samhället. När jag tänker på de goda krafter jag sett i förorter runtom i landet blir skinnet till gåshud på armarna. Gåshuden försvinner dock fort när andra minnesbilder skimrar förbi över näthinnan. Som när jag intervjuade den lilla 13-åriga tjejen som flytt till Sverige medan hennes syskon dödats av klusterbomber. När hon visade mig bilder på dem grät jag. Eller när jag besökte ett boende för ensamkommande flyktingar och en liten pojke med stickad blå Pippi Långstrumptröja, kom fram och tog min hand. Jag såg i hans bruna trötta ögon att han längtade efter en pappa som inte längre fanns.

Jag skulle kunna fortsätta skriva om människor som flytt från krig, som fått familjemedlemmar dödade eller blivit våldtagna, men som i Sverigedemokraternas värld bara är statistik och kostnader. Sverigedemokraterna säger att de vill hjälpa de här människorna i hemlandet. Hur då undrar jag? Kanske är det möjligt om de vet hur man stoppar ett pågående inbördeskrig, vilket de sannolikt inte har en aning om. Tänk om din grannes hus skulle brinna, skulle du då be dem att stanna kvar medan det brann, eftersom du vill hjälpa dem på plats istället? På vilket sätt? Genom att skicka mat och kläder? Vad gott gör en fläskfilé och ett par joggingbyxor om hela huset står i lågor?

Det jag har sett och upplevt i mitt yrke som journalist har gjort att jag aldrig någonsin skulle kunna rösta på Sverigedemokraterna. Men ibland funderar jag på hur det hade varit om jag inte fått träffa människorna bakom statistiken och sett hur lite som skiljer oss åt, hur vi drömmer och längtar efter samma saker, fastän vi är födda med olika förutsättningar i livet. Ni minns att jag skrev hur spännande det var med de nationalistiska strömningarna på högstadiet? Det handlade i själva verket inte om nationalism överhuvudtaget, utan om ren rasism. När en judisk man som överlevt Auschwitz kom för att berätta om sitt öde satte sig några äldre killar längst fram i aulan med rakade skallar, stålhättekängor och bomberjackor och stirrade ut honom. När vi gick med skolan för att se Schindlers List hade någon med sig bandspelare och dundrade ut vit makt-musik i biomörkret. På det sättet tog sig rasismen uttryck bland ungdomarna där jag befann mig på 90-talet, och de mest initierade kallade sig för Sverigedemokrater, rakade huvudena och heilade på hemmafester. Vissa vuxna närmade sig ämnet lite försiktigare men budskapet var det samma: invandrarna höll på att bli för många och det gick ut över välfärden. Sedan tystnade det som sagt, men nu tjugo år senare hör jag likadana tongångar från samma håll. Folk säger återigen att det har gått för långt och att det är dags att sätta ner foten.

Det är till er jag skriver. Ni som vill sätta ner foten och rösta ”sverigevänligt”. Jag förstår frustrationen och tror inte att alla ni är rasister, men hade ni sett det jag sett, mött människorna jag mött och hört de historier jag hört, så skulle ni inte rösta på ett parti som har rötterna i nazistiska organisationer. Jag vill inte ljuga. Självklart kostar det pengar att hjälpa flyktingar och lika självklart ställer det till med problem om man misslyckas med integrationen. Men det måste få kosta att vara medmänsklig, och ett utanförskap i Rosengård kommer alltid att vara bättre än en massgrav i Syrien. Visst finns det motsättningar, men större inflytande för Sverigedemokraterna gör bara att polemiken ökar och att landet drar isär än mer

Jag vill egentligen inte vara en som pådyvlar folk massa politiska åsikter. Däremot ville jag förklara varför jag väljer bort Sverigedemokraterna. På söndag är det val och då bestämmer vi tillsammans hur Sveriges framtid skall se ut.

Publicerat i Uncategorized | 15 kommentarer