Vi journalister har svikit landsbygden

Skriver på SVT Opinion om SD och journalister. Läs hela texten där:

Förvirringen verkar just nu total bland Sveriges innerstadsjournalister och övriga gentrifierat gynnade kulturarbetare och opinionsbildare. Förvåningen beror dels på att Feministiskt initiativ inte fick tillräckligt med röster för att kunna bilda egen majoritetsregering, men givetvis främst på att Sverigedemokraterna fick 13 procent av rösterna i riksdagsvalet…

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

På söndag bestämmer vi Sverigedemokraternas framtid

Med ett jobb som journalist följer politiskt opartiskhet, framförallt om man jobbar på SVT. Jag har arbetat som frilansjournalist i drygt tio år, med SVT som största uppdragsgivare och hittills aldrig tagit ställning för eller emot ett parti. Nu skall jag göra ett undantag och är medveten om att det eventuellt kan få konsekvenser för framtida uppdrag, men det jag vill säga känns viktigare än så.

Så länge jag kan minnas har jag haft svårt för auktoriteter och det som kallas etablissemanget. När andra har tyckt si har jag oftast tyckt så. Det värsta jag vet är när människor vill pådyvla mig åsikter. Jag minns mitten av 90-talet och hur jag som högstadiekille i en liten bruksort fascinerades av den våg av nationalism som drog över Sverige. På antirasistiska temaveckor stångade sig lärarna blodiga för att bekämpa nationalismen, medan eleverna visade sitt missnöje genom klädstil och musikval. Det fanns en spänning i det som attraherade mig.

Åren gick och varken jag, mina vänner eller andra bekanta pratade om invandring längre. Det slutade vara på agendan. Samtidigt startade min resa som ung vuxen och jag flyttade ifrån den lilla bruksorten och, efter några förvirrade år, började jobba som journalist. Som lantis blev journalistrollen en dörr till områden och frågor som tidigare varit outforskad mark. Jag fick möjlighet att bli gäst i en verklighet som hittills bara existerat i böcker och tidningar. En av dessa verkligheter var invandrartäta förorter med all dess inneboende problematik. Jag mötte människor som gick arbetslösa år ut och år in, som inte lärde sig språket, och som levde sina liv på bidrag. Vid besök på ungdomsanstalter blev det smärtsamt tydligt hur många killar med invandrarbakgrund det är som hamnar fel. I moskéer såg jag hur män tog all plats medan kvinnor uteslöts, samtidigt som resten av samhället sade sig jobba för ökad jämställdhet. Att prata om detta märkte jag snabbt inte var helt enkelt. Beröringsskräcken visade sig inte bara finnas bland journalistkollegor utan även bland politiker.

Ihop med detta har debattklimatet alltmer polariserats. Medan sajter som Avpixlat och Fria tider vuxit sig starka har landets fintyckare skarpvässat sina ettriga pennor. I Internets kommentarsfält har folk fått en fristad där de kunnat knyta näven i fickan och svinga verbalt mot överheten som svarat med hån och spe. Själv har jag ofta påpekat att vi måste vara ärliga och prata om de problem som finns med misslyckad integration. Det har fått vissa journalister att se rött. Samtidigt har vi ett parti i Sveriges riksdag med dessa frågor på agendan, som ser ut att gå mot ett succéval. Medan etablissemanget har dumförklarat och rasiststämplat Sverigedemokraternas väljare, så har partiet växt i styrka. Jag kan förstå varför. Det bygger på samma mekanismer som fått mig att slå bakut hela livet. Att bli förminskad av makthavare sätter igång saker i en som resulterar i frustration och en vilja att ge igen, att sätta ner foten och visa att mig pissar du inte på. Det handlar även om rädsla, och precis som människorna i Avpixlats kommentarsfält är jag orolig. Jag är rädd för hur mina föräldrar skall klara sig i framtiden när det hela tiden kommer larmrapporter om hur äldrevården havererar. Jag blir rädd när jag ser hur mina barns fantastiska förskolelärare kämpar för att hinna med i en stressig verksamhet där antalet barn per pedagog är alldeles för många. Jag blir rädd när min mamma hamnar på sjukhus och blir liggandes timtal i en korridor för att därefter bli felaktigt diagnostiserad av en trött och utarbetad läkare, som sedan inte går att få kontakt med. Det får mig att vilja ryta till, visa att något måste göras, att markera för politikerna att tillståndet i landet inte är okej längre. Ett sätt att ryta till vore att lägga min röst på Sverigedemokraterna.

Som journalist har jag, som sagt, fått se mycket elände i svenska förorter som vissa inte vill prata om. Men det är inte problemen som berört mig starkast. Jag minns den ensamstående mamman i Rosengård som kämpat för att barnen skall klara skolan och med stolthet i rösten berättar för mig att både hennes söner och döttrar nu läser på universitet. Jag minns de eldsjälar i Biskopsgården som jobbar dag och natt för att skapa en trygg tillvaro för stadsdelens ungdomar. Jag glömmer inte heller de tjejer med icke svensktalande föräldrar som på egen hand dagligen hjälper varandra med läxor till sent på kvällarna, eftersom de vet att de måste kämpa dubbelt så hårt som alla andra för att bli bra på svenska och accepteras av samhället. När jag tänker på de goda krafter jag sett i förorter runtom i landet blir skinnet till gåshud på armarna. Gåshuden försvinner dock fort när andra minnesbilder skimrar förbi över näthinnan. Som när jag intervjuade den lilla 13-åriga tjejen som flytt till Sverige medan hennes syskon dödats av klusterbomber. När hon visade mig bilder på dem grät jag. Eller när jag besökte ett boende för ensamkommande flyktingar och en liten pojke med stickad blå Pippi Långstrumptröja, kom fram och tog min hand. Jag såg i hans bruna trötta ögon att han längtade efter en pappa som inte längre fanns.

Jag skulle kunna fortsätta skriva om människor som flytt från krig, som fått familjemedlemmar dödade eller blivit våldtagna, men som i Sverigedemokraternas värld bara är statistik och kostnader. Sverigedemokraterna säger att de vill hjälpa de här människorna i hemlandet. Hur då undrar jag? Kanske är det möjligt om de vet hur man stoppar ett pågående inbördeskrig, vilket de sannolikt inte har en aning om. Tänk om din grannes hus skulle brinna, skulle du då be dem att stanna kvar medan det brann, eftersom du vill hjälpa dem på plats istället? På vilket sätt? Genom att skicka mat och kläder? Vad gott gör en fläskfilé och ett par joggingbyxor om hela huset står i lågor?

Det jag har sett och upplevt i mitt yrke som journalist har gjort att jag aldrig någonsin skulle kunna rösta på Sverigedemokraterna. Men ibland funderar jag på hur det hade varit om jag inte fått träffa människorna bakom statistiken och sett hur lite som skiljer oss åt, hur vi drömmer och längtar efter samma saker, fastän vi är födda med olika förutsättningar i livet. Ni minns att jag skrev hur spännande det var med de nationalistiska strömningarna på högstadiet? Det handlade i själva verket inte om nationalism överhuvudtaget, utan om ren rasism. När en judisk man som överlevt Auschwitz kom för att berätta om sitt öde satte sig några äldre killar längst fram i aulan med rakade skallar, stålhättekängor och bomberjackor och stirrade ut honom. När vi gick med skolan för att se Schindlers List hade någon med sig bandspelare och dundrade ut vit makt-musik i biomörkret. På det sättet tog sig rasismen uttryck bland ungdomarna där jag befann mig på 90-talet, och de mest initierade kallade sig för Sverigedemokrater, rakade huvudena och heilade på hemmafester. Vissa vuxna närmade sig ämnet lite försiktigare men budskapet var det samma: invandrarna höll på att bli för många och det gick ut över välfärden. Sedan tystnade det som sagt, men nu tjugo år senare hör jag likadana tongångar från samma håll. Folk säger återigen att det har gått för långt och att det är dags att sätta ner foten.

Det är till er jag skriver. Ni som vill sätta ner foten och rösta ”sverigevänligt”. Jag förstår frustrationen och tror inte att alla ni är rasister, men hade ni sett det jag sett, mött människorna jag mött och hört de historier jag hört, så skulle ni inte rösta på ett parti som har rötterna i nazistiska organisationer. Jag vill inte ljuga. Självklart kostar det pengar att hjälpa flyktingar och lika självklart ställer det till med problem om man misslyckas med integrationen. Men det måste få kosta att vara medmänsklig, och ett utanförskap i Rosengård kommer alltid att vara bättre än en massgrav i Syrien. Visst finns det motsättningar, men större inflytande för Sverigedemokraterna gör bara att polemiken ökar och att landet drar isär än mer

Jag vill egentligen inte vara en som pådyvlar folk massa politiska åsikter. Däremot ville jag förklara varför jag väljer bort Sverigedemokraterna. På söndag är det val och då bestämmer vi tillsammans hur Sveriges framtid skall se ut.

Publicerat i Uncategorized | 10 kommentarer

Att förlora en debatt i SVT är inte ett samhällsproblem

Hej Fredrik Virtanen. Jag tänkte inte bli långrandig men det är en sak jag skulle vilja berätta för dig. Det handlar om din upprördhet efter insatsen i ”Valet med Janne och Belinda” i SVT, som berörde problemen med att journalister bor och verkar i vissa områden, medan andra helt glöms bort. I det här fallet blev det Södermalm som, på goda grunder, beskrevs som en stadsdel med hög journalisttäthet. Att påtala en sådan struktur gjorde att du Fredrik Virtanen, bosatt i nämnda stadsdel, blev kränkt, kände dig påhoppad och dristade dig till att på bästa krönikeplats vråla ut att Janne Josefsson och Belinda Olsson delar världsbild med Sverigedemokraterna. Sedan följde en gubbdebatt mellan dig, Janne Josefsson och Johan Croneman som fick folk ute i landet att endast skratta åt er. Eller som en kvinna jag mötte i Haparanda häromdagen sade: ”kan de inte ta det där tjafset via telefon istället?”.

Det är såklart svårt att ta det här insnöade mediebråket på allvar, och jag hade egentligen inte hade tänkt skriva något i ärendet. Men det är faktiskt en sak som måste redas ut. För det är nämligen så att du Fredrik Virtanen inte bara känner dig ledsen över programupplägget, du drar saken så långt att det handlar om samhällsproblem och demokratifrågor. Därför tänkte jag kort berätta för dig om några andra journalister som likt dig drabbats av demokratiska dilemman. Anna Politkovskaja till exempel som granskade korruptionen i Ryssland och mördades, eller Johan Persson och Martin Schibbye som skenavrättades och fängslades i Etiopien när de skulle skildra missförhållanden i Ogaden. För att inte tala om Sveriges Radios korrespondent Nils Horner som sköts till döds i Afghanistan, och de amerikanska journalister som precis blivit halshuggna av företrädare för Islamiska staten.

Du kanske förstår var jag vill komma? Skriv gärna att du är kränkt, förbannad och ledsen, men tala för fasen inte om demokratiproblem! Det finns gott om exempel på hur journalister drabbas när demokratin havererar. Att förlora en debatt på en krog på Södermalm är inte ett sådant exempel. Det är kanske surt och tråkigt, men det är inte en demokratifråga. Att påstå något sådant medför endast att du framstår som en uppblåst översittare med alldeles för höga tankar om dig själv. Med den stora plattform du har för att opinionsbilda borde du tänka efter innan du vräker ur dig sådant nästa gång. Jag vet att du kan det och hoppas på mer relevanta krönikor i framtiden.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Coop plockar bort högklackade skor till barn

Idag skrev jag på SVT Opinion om att Coop säljer högklackade skor till treåriga flickor. Nu svarar Coop att de har gjort fel och väljer att plocka bort skon ur sitt sortiment. Känns dock som en efterhandskonstruktion att de inte visste vilka skor de hade köpt in.

”Hej Joakim och alla andra som kommenterat artikeln. Coop har som policy att inte sälja barnkläder eller skor som bidrar till att cementera stereotypa könsroller. Vi vill att vårt sortiment av barnkläder och skor ska bestå av funktionella och prisvärda produkter som uppskattas av både barn och föräldrar. Detta är en typ av sko som inte har en hög utvändig klack, men en lutning inne i skon så att effekten blir detsamma. Detta har vi helt enkelt missat när vi köpte in skon. Det här inköpet är inte förenligt med den typ av produkter vi vill sälja. Vi kommer därför att be våra butiker plocka undan de skor som finns kvar för försäljning. Och självfallet kommer vi att gå igenom våra rutiner så att motsvarande inte inträffar igen. Tack för ert engagemang i en viktig fråga.”

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Inte ok att sälja högklackat till treåriga flickor

Skriver idag på SVT Opinion:

”När jag ser min treåriga dotter stappla runt med högklackade skor inne på Coops barnavdelning är det något som brister inom mig”, skriver Joakim Lamotte.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sluta kalla städare för tjänstefolk!

Långt efter alla andra får jag för mig att titta på den omtalade jobbdebatten som sändes 10 augusti i SVT. Den blev uppmärksammad eftersom Vänsterpartiets Ali Esbati kallade städare för tjänstefolk. Det första som slår mig när jag ser debatten är att Ali Esbati, när deltagarna frågas ut om sin arbetslivserfarenhet, aldrig verkar ha haft ett verklighetsbaserat jobb, ni vet sådant arbete där man får slita hårt med dåligt betalt, till exempel inom hemtjänsten eller på fabriksgolvet. Istället har han haft förmånen att arbeta som ekonom både i Sverige och Norge, enligt honom själv, och som politiker givetvis. Kanske är det på grund av denna brist på erfarenhet från verkligheten som han i nästa mening framhåller att RUT-avdraget innebär att invandrarkvinnor tvingas arbeta som tjänstefolk hemma hos rika människor.

Jag funderar över detta och även på hur RUT-avdraget genom åren har kallats för kvinnofälla av feminister och vänsterdebattörer. Anledningen, antar jag, är att städarna förmodas vara kvinnor som jobbar för relativt låga löner. Att ta det för givet är inte någonting som jag bara sådär kan förlika mig med, eftersom det jag sett från verkligheten talar ett helt annat språk.

Som så många andra medelklassinvånare, med inkomst nära det svenska genomsnittet, anlitar jag då och då städhjälp för att underlätta livspusslet med mycket jobb, stressiga förskolehämtningar och uppbokade helger. Sammanlagt har jag och min fru anlitat städhjälp vid ett femtontal tillfällen (ungefär) de senaste åren. Det handlar oftast om rejäla storstädningar av huset, och jag blir fortfarande lika förvånad varje gång det knackar på och jag öppnar dörren. Jag förväntar mig släppa in några kvinnor som inom ett par minuter ämnar stå med ena benet i mitt ostädade kök och med andra benet i en begynnande brutal kvinnofälla. Förvåningen kommer sig av att det aldrig har varit någon kvinna som stått där utanför min dörr. Trots att det rört sig om flera olika företag vid många olika tillfällen, har det fortfarande inte varit en enda kvinna som stigit över tröskeln, med skurmoppen i högsta hugg, till vårt hus och knäböjt inför överheten.

Däremot har jag fått besök av flera olika män med invandrarbakgrund som inte varit så bra på svenska, men som på engelska förklarat att de inte bott så länge i landet och är nöjda med att ha hittat ett jobb i Sverige, även om det inte är speciellt bra betalt, men att det är bättre än att köra taxi hela nätterna. Jag undrar om Ali Esbati menar att de här människorna är att betrakta som mitt tjänstefolk, trots att de inte är kvinnor? Och liknelsen killarna gör med taxiverksamhet är faktiskt inte helt irrelevant. För på vilket sätt är de invandrare som kör dig runt i staden i en bil, där du sitter bekvämt i baksätet med iPhonehörlurarna i öronen för att slippa konversera, inte att betrakta som tjänstefolk medan de som svabbar ditt golv i hemmet borde liknas vid drängar och pigor? Och hur kan det bli en kvinnofälla när det ofta, i alla fall hos mig, är män som kommer och städar? Kan Ali Esbati, som med stor sannolikhet åker taxi flera gånger i veckan, eller någon annan svara på det så vore ingen gladare än jag.

I övrigt har jag inga åsikter om RUT. Jag klarade mig bra innan det fanns, jag klarar mig bra nu och kommer även att överleva om RUT-avdraget försvinner. Men rätt ska vara rätt. Det vill säga:
1: Det är inte bara rika som använder städhjälp.
2: Det är många män som jobbar inom branschen vilket gör det problematiskt att använda uttrycket kvinnofälla. Däremot går det säkert att problematisera kring branschens anställningsvillkor.
3: Framförallt så kallar man inte de här människorna för tjänstefolk. Det är förnedrande och ett förminskande av dem och det arbete som de utför, och det får mig att må illa.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Vit kränkt heterosexuell feminist

Här, i Aftonbladets tv-program ”Partiprogrammet”, kan ni kolla när jag debatterar om hur stackars vita heterosexuella män stängs ute från feminismen. Jag är minst lika kränkt som Marcus Birro brukar vara:

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalle-och-politik/partiprogrammet/article48169.ab

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Pappors fel att tjejer kallas hora

På gymmet häromdagen överhörde jag ett samtal mellan två pappor, varav den ena berättade om sina döttrar. Han skämtade om att när de blir äldre ska han låsa in dem, och de killar som närmar sig kommer jagas bort med baseballträ, allt för att döttrarna inte ska råka ha sex innan de fyllt minst 40 år.

Det finns inget som stör mig mer än den här typen av alfahannar som bullrade redogör för hur de vill styra sina döttrars framtida sexliv, medan de samtidigt, mer eller mindre, uppmanar sina söner att ge sig ut i världen och ligga runt, precis som de själva fick lära sig av samhället och dess skeva bild av hur män och kvinnor bör bete sig i olika sammanhang.

De här papporna gör sig skyldiga till att deras och andras döttrar blir kallade för hora i skolkorridorer i hela landet, eftersom de reproducerar bilden av att det normala sexuella tillståndet för en tjej är att förtryckt leva i celibat tills hon gifter sig, då hon av fadern kan få tillstånd att närma sig en man i syfte att producera barn. Sönerna däremot blir uppmuntrade att ta för sig av kakan så gott det går medan tid är, för när de väl gift sig så vet de ju hur torftigt det kan bli på den fronten. Sedan blir papporna mäkta förvånade när samtalet kommer från skolan om att deras väluppfostrade söner har råkat kallat en tjej i klassen för slampa eller hora. Suck!

De här papporna förstår nog inte heller hur illa de gör sina döttrar. Jag inser att ingen förälder gärna vill tänka på sina barn som framtida sexuella varelser, men att inte ta de här frågorna på allvar vore tjänstefel. Det här är en del av en större struktur som handlar om att det mesta som kvinnor gör värderas mindre än det som killar gör, alltifrån ”tjejfotboll” till kvinnliga löner. Faktum är att till och med den kvinnliga orgasmen är mindre värd än den manliga. Det finns kvinnor som lever hela sina liv ihop med en man utan att få orgasm. Inte så konstigt kanske med tanke på att den grabbiga jargongen bland unga män idag ofta går ut på att ”spruta och kuta” eller ”tömma och glömma”. Det vet alla vi som någonsin befunnit oss i manliga dominerade miljöer vare sig det är omklädningsrum, förfester eller fikaraster på jobbet. Eller one night stand, hur ofta ligger inte killen där belåten medan tjejen får gå hem otillfredställd?

När mina döttrar växer upp hoppas jag att jag är man nog att prata med dem om det här och att jag vågar bryta det tabu som finns kring könsroller och sex. Jag kommer säga att alla val de gör är deras egna, att ingen förutom de själva bestämmer över deras kroppar, och om de vill så finns det en otroligt spännande värld därute att utforska. Jag kommer däremot aldrig någonsin säga att de måste hålla på sig om de inte vill, för sex kan vara det bästa som finns och så borde det få vara oavsett vilket kön man tillhör.

(Om detta och lite annat berättar jag om i dagens Aftonbladet.)

Publicerat i Uncategorized | 71 kommentarer

Efterdyningar i feministdebatten

Gokväll. Hoppas allt är bra. Nu är jag tillbaka efter semester och febersjuka med tillbehör. Roade mig ikväll med att surfa runt för att se vad som publicerats efter att jag skrev texten om Alfons Åberg. Det har blivit en del ringar på vattnet kan man säga. Bifogar några länkar för den som orkar bry sig. Har säkert missat en del och även skippat massa bloggare och suspekta ”nyhetssajter” som skrivit om ämnet. Här har ni lite kvällsläsning. Nu ska jag dricka blåbärsdryck och äta kokt fisk, bra för magen. Skriver snart igen. Ha det fett så länge!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/sannalundell/article19404805.ab

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalle-och-politik/partiprogrammet/article48169.ab

https://hotlamotte.com/2014/06/28/min-dotter-drabbas-av-sexismen-i-alfons-aberg/

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2416483-alfons-abergfilm-sags-vara-sexistisk

http://www.metro.se/nyheter/alfons-kritiseras-for-sexism/EVHnfD!cuDq47IPSvRvk/

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2417724-gunilla-bergstrom-om-kritiken-mot-alfons-aberg

http://www.expressen.se/gt/bloggarens-attack-alfons-aberg-ar-sexist/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5905040#

http://www.expressen.se/kultur/det-dar-vaxer-bort-lamotte/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=5906286

http://www.litteraturmagazinet.se/opinion/gunilla-bergstrom-forstarker-konsmaktsordningen

http://blogg.improveme.se/katerinajanouch/2014/07/21/nagra-ord-om-feminismen-kvinnorna-och-mannen-och-varfor-det-faktiskt-till-slut-ar-lysande-med-varenda-snubbe-som-vill-bli-kvinnosakskampe/

http://www.expressen.se/kultur/skydda-mot-fluffet/

http://www.expressen.se/kultur/ni-forminskar-min-dotter/

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2432187-feministman-hyllas-feministkvinnor-forlojligas

http://www.expressen.se/gt/kultur/kravs-det-en-dotter-for-man-att-bli-feminister/

http://www.expressen.se/kultur/barnens-beskyddare/

http://www.aftonbladet.se/debatt/article19241397.ab

http://www.expressen.se/ledare/sakine-madon/pappa-pekoralen-ar-pinsam-lasning/

http://www.dagensarena.se/opinion/marcus-priftis-ar-papporna-odugliga/

http://ladydahmer.nu/lathund-feminism-for-man-hur-gor-man/

http://mobil.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ann-heberlein-mina-soner-har-lart-mig-att-det-inte-ar-sa-latt-att-vara-pojke/

http://www.aftonbladet.se/wendela/article19326833.ab

http://www.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/asaerlandson/article19336887.ab

http://nyheter24.se/debatt/774392-extremism-ar-den-nya-feminismens-framsta-verktyg

20140805-215146-78706614.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Feministiska män måste få synas

De senaste dagarna har jag blivit dränkt av kritik från många feminister som tycker att jag ska backa undan. Så här ser jag på det:

Ni säger till mig att jag ska vara tyst i den feministiska kampen, att jag ska hålla mig i bakgrunden och inte ställa till med något väsen. Ni säger att jag blir hyllad och omhuldad för att jag, som man, kallar mig feminist och att jag får för mycket cred som egentligen borde förunnas kvinnliga feminister. Ni säger att det är enkelt för oss män att prata om jämställdhet.

Jag säger att ni anar inte hur fel ni har. Kanske kommer vi från helt olika sammanhang och världar. Ni frotterar er med redan frälsta feminister, fina upplysta människor som kan allt om patriarkat, strukturer och som vet vad ordet ”cis” betyder. Min bakgrund och gemenskap är av annan karaktär. Där jag kommer ifrån och ofta befinner mig är feminism sällan en valuta som står högt i kurs. Många människor i min närhet undrar hur det står till med min mentala hälsa när mina texter rör orättvisor mellan könen. Ni tror att det som man alltid är en enkel sak att kalla sig feminist i gemenskaper där just feministerna ses som dårarna. Ni har så otroligt fel när ni säger att män ska vara tysta om sin feminism. Det vi istället behöver är fler män som öppet vågar prata om jämställdhet med föräldrar, kompisar, grannar och släktingar.

När ni skriver blir ni hyllade av skolade feminister. När jag skriver om feminism undrar många i min närhet om jag har blivit helt dum i huvudet och när jag ska sluta ”hålla på”. I mina texter har jag fått möjlighet att uttrycka sådant som jag ofta håller inne med i verkliga livet, som jag vet blir för jobbigt att prata om. Min blogg har varit en ventil där jag vågat ta frågor som i vissa fall varit för känsliga att annars formulera. Ju mer uppmärksamhet som kommit desto mer feministisk ställning har jag vågat ta, och jag vet att människor har påverkats och omvärderat sin syn på feminism efter att ha läst min blogg. Därför tycker jag det är så trist att ni vill att jag och andra män ska hålla tyst och endast verka i er kvinnliga feministiska skugga. Tvärtom säger jag. Om jämställdhetsarbete någonsin ska få folklig förankring måste fler män tillåtas bli frontfigurer i den kamp som trots allt gynnar alla, såväl kvinnor som män.

Publicerat i Uncategorized | 46 kommentarer