Lamottes podd #1 – Ulf Brunnberg om den svåraste tiden i livet

Brunnberg

I premiäravsnittet av den här podcasten möter jag Ulf Brunnberg som berättar om hur han gick från att vara hyllad, folkkär skådespelare och framgångsrik affärsman till att vara nära att avsluta sitt liv. Ulf Brunnberg talar även om att han anser att feminister har startat krig mot honom och att hans dotter har fått lida efter alla hot och allt hat i medier och på Internet. Dessutom drar han en anekdot om när han stövlade upp på Migrationsverket för att sälja in en idé.

Nästa avsnitt släpps tisdagen 28 oktober och då är Björn Ranelid gäst.

Vid intresse av att samarbeta med den här podcasten, kontakta mig.

Ladda ner avsnittet från iTunes och följ gärna podden på Facebook och Twitter.

Programledare: Joakim Lamotte

Producent: Alex Dominici

Publicerat i Podcast | Märkt , , , , , , , | 5 kommentarer

Lamottes podd

Smakprov ur intervjun med Ulf Brunnberg.

Publicerat i Podcast | Lämna en kommentar

Minska barngrupperna i förskolan!

Skriver krönika i Göteborgs-Posten:

Klumpen i magen brukade komma redan på söndagarna, när min treåriga dotter vid middagen bedjande frågade om hon kunde få slippa förskolan. Hon som är 18 månader kunde inte prata ännu men i ögonen syntes det att hon förstod.

Båda kände i sina kroppar att helgen var på väg att ta slut och att de snart skulle överges av sina föräldrar. Treåringens vädjan till mig om att vara med henne istället för att jobba blev mer intensiv ju längre kvällen fortskred, och vid läggdags var stämningen panikartad. Jag vill vara med dig, bara med dig, inte på förskolan, var det sista hon sade innan hon somnade på min arm.

Jag hade precis börjat jobba efter pappaledigheten och mina barn skrek, grät och ålade på golvet när jag skulle lämna dem på förskolan. Min treåriga dotter bad mig av hela sitt hjärta att inte gå, medan tårarna rann ned för hennes kinder. Jag stålsatte mig och bet ihop medan förskollärarna bar bort mina barn som, med tårfyllda ögon, sträckte armarna efter mig, med ett sista hopp i blicken av att deras pappa inte skulle överge dem.

Mina egna känslor fick vänta tills jag satt i bilen på väg till jobbet och förbannade det samhälle vi skapat, där vi svekfullt lämnar bort våra barn mot deras vilja, till människor vi knappt känner, för att åka till ett jobb som i sammanhanget känns helt betydelselöst.

Efter någon timma kom första sms:et från förskollärarna med en bild av mina döttrar som sken som solar och lekte i sandlådan. På eftermiddagen kom ytterligare en bild där de myste ihop i soffan och fridfullt läste en bok. Förskollärarna gjorde allt i sin makt och använde all sin pedagogiska kunskap för att mina barn skulle få en bra tillvaro och trivas på förskolan, samtidigt som de tog sig tid att lugna mig som förälder.

Varje morgon försäkrade de mig att barnens beteende berodde på att de kände trygghet hos mig, och att det var något positivt. Veckorna gick och nu springer båda flickorna fram och kramar personalen på förskolan. Vid hämtning har de fullt upp med olika lekar och det händer att de inte vill gå hem.

Jag vill med den här texten uttrycka min tacksamhet till de pedagoger på förskolor i landet som trots alldeles för stora barngrupper och stressiga dagar lyckas få barn att må bra och utvecklas som individer. Samtidigt är det en stor skam att det inte satsas större resurser på en verksamhet som är viktigare än så mycket annat. Många förskollärare vittnar om att det är så stressigt att det mer handlar om förvaring än om utvecklande pedagogik. Därför borde den nya regeringen se till att storleken på barngrupperna i förskolan minskas, för våra barns skull.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vi journalister har svikit landsbygden

Skriver på SVT Opinion om SD och journalister. Läs hela texten där:

Förvirringen verkar just nu total bland Sveriges innerstadsjournalister och övriga gentrifierat gynnade kulturarbetare och opinionsbildare. Förvåningen beror dels på att Feministiskt initiativ inte fick tillräckligt med röster för att kunna bilda egen majoritetsregering, men givetvis främst på att Sverigedemokraterna fick 13 procent av rösterna i riksdagsvalet…

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

På söndag bestämmer vi Sverigedemokraternas framtid

Med ett jobb som journalist följer politiskt opartiskhet, framförallt om man jobbar på SVT. Jag har arbetat som frilansjournalist i drygt tio år, med SVT som största uppdragsgivare och hittills aldrig tagit ställning för eller emot ett parti. Nu skall jag göra ett undantag och är medveten om att det eventuellt kan få konsekvenser för framtida uppdrag, men det jag vill säga känns viktigare än så.

Så länge jag kan minnas har jag haft svårt för auktoriteter och det som kallas etablissemanget. När andra har tyckt si har jag oftast tyckt så. Det värsta jag vet är när människor vill pådyvla mig åsikter. Jag minns mitten av 90-talet och hur jag som högstadiekille i en liten bruksort fascinerades av den våg av nationalism som drog över Sverige. På antirasistiska temaveckor stångade sig lärarna blodiga för att bekämpa nationalismen, medan eleverna visade sitt missnöje genom klädstil och musikval. Det fanns en spänning i det som attraherade mig.

Åren gick och varken jag, mina vänner eller andra bekanta pratade om invandring längre. Det slutade vara på agendan. Samtidigt startade min resa som ung vuxen och jag flyttade ifrån den lilla bruksorten och, efter några förvirrade år, började jobba som journalist. Som lantis blev journalistrollen en dörr till områden och frågor som tidigare varit outforskad mark. Jag fick möjlighet att bli gäst i en verklighet som hittills bara existerat i böcker och tidningar. En av dessa verkligheter var invandrartäta förorter med all dess inneboende problematik. Jag mötte människor som gick arbetslösa år ut och år in, som inte lärde sig språket, och som levde sina liv på bidrag. Vid besök på ungdomsanstalter blev det smärtsamt tydligt hur många killar med invandrarbakgrund det är som hamnar fel. I moskéer såg jag hur män tog all plats medan kvinnor uteslöts, samtidigt som resten av samhället sade sig jobba för ökad jämställdhet. Att prata om detta märkte jag snabbt inte var helt enkelt. Beröringsskräcken visade sig inte bara finnas bland journalistkollegor utan även bland politiker.

Ihop med detta har debattklimatet alltmer polariserats. Medan sajter som Avpixlat och Fria tider vuxit sig starka har landets fintyckare skarpvässat sina ettriga pennor. I Internets kommentarsfält har folk fått en fristad där de kunnat knyta näven i fickan och svinga verbalt mot överheten som svarat med hån och spe. Själv har jag ofta påpekat att vi måste vara ärliga och prata om de problem som finns med misslyckad integration. Det har fått vissa journalister att se rött. Samtidigt har vi ett parti i Sveriges riksdag med dessa frågor på agendan, som ser ut att gå mot ett succéval. Medan etablissemanget har dumförklarat och rasiststämplat Sverigedemokraternas väljare, så har partiet växt i styrka. Jag kan förstå varför. Det bygger på samma mekanismer som fått mig att slå bakut hela livet. Att bli förminskad av makthavare sätter igång saker i en som resulterar i frustration och en vilja att ge igen, att sätta ner foten och visa att mig pissar du inte på. Det handlar även om rädsla, och precis som människorna i Avpixlats kommentarsfält är jag orolig. Jag är rädd för hur mina föräldrar skall klara sig i framtiden när det hela tiden kommer larmrapporter om hur äldrevården havererar. Jag blir rädd när jag ser hur mina barns fantastiska förskolelärare kämpar för att hinna med i en stressig verksamhet där antalet barn per pedagog är alldeles för många. Jag blir rädd när min mamma hamnar på sjukhus och blir liggandes timtal i en korridor för att därefter bli felaktigt diagnostiserad av en trött och utarbetad läkare, som sedan inte går att få kontakt med. Det får mig att vilja ryta till, visa att något måste göras, att markera för politikerna att tillståndet i landet inte är okej längre. Ett sätt att ryta till vore att lägga min röst på Sverigedemokraterna.

Som journalist har jag, som sagt, fått se mycket elände i svenska förorter som vissa inte vill prata om. Men det är inte problemen som berört mig starkast. Jag minns den ensamstående mamman i Rosengård som kämpat för att barnen skall klara skolan och med stolthet i rösten berättar för mig att både hennes söner och döttrar nu läser på universitet. Jag minns de eldsjälar i Biskopsgården som jobbar dag och natt för att skapa en trygg tillvaro för stadsdelens ungdomar. Jag glömmer inte heller de tjejer med icke svensktalande föräldrar som på egen hand dagligen hjälper varandra med läxor till sent på kvällarna, eftersom de vet att de måste kämpa dubbelt så hårt som alla andra för att bli bra på svenska och accepteras av samhället. När jag tänker på de goda krafter jag sett i förorter runtom i landet blir skinnet till gåshud på armarna. Gåshuden försvinner dock fort när andra minnesbilder skimrar förbi över näthinnan. Som när jag intervjuade den lilla 13-åriga tjejen som flytt till Sverige medan hennes syskon dödats av klusterbomber. När hon visade mig bilder på dem grät jag. Eller när jag besökte ett boende för ensamkommande flyktingar och en liten pojke med stickad blå Pippi Långstrumptröja, kom fram och tog min hand. Jag såg i hans bruna trötta ögon att han längtade efter en pappa som inte längre fanns.

Jag skulle kunna fortsätta skriva om människor som flytt från krig, som fått familjemedlemmar dödade eller blivit våldtagna, men som i Sverigedemokraternas värld bara är statistik och kostnader. Sverigedemokraterna säger att de vill hjälpa de här människorna i hemlandet. Hur då undrar jag? Kanske är det möjligt om de vet hur man stoppar ett pågående inbördeskrig, vilket de sannolikt inte har en aning om. Tänk om din grannes hus skulle brinna, skulle du då be dem att stanna kvar medan det brann, eftersom du vill hjälpa dem på plats istället? På vilket sätt? Genom att skicka mat och kläder? Vad gott gör en fläskfilé och ett par joggingbyxor om hela huset står i lågor?

Det jag har sett och upplevt i mitt yrke som journalist har gjort att jag aldrig någonsin skulle kunna rösta på Sverigedemokraterna. Men ibland funderar jag på hur det hade varit om jag inte fått träffa människorna bakom statistiken och sett hur lite som skiljer oss åt, hur vi drömmer och längtar efter samma saker, fastän vi är födda med olika förutsättningar i livet. Ni minns att jag skrev hur spännande det var med de nationalistiska strömningarna på högstadiet? Det handlade i själva verket inte om nationalism överhuvudtaget, utan om ren rasism. När en judisk man som överlevt Auschwitz kom för att berätta om sitt öde satte sig några äldre killar längst fram i aulan med rakade skallar, stålhättekängor och bomberjackor och stirrade ut honom. När vi gick med skolan för att se Schindlers List hade någon med sig bandspelare och dundrade ut vit makt-musik i biomörkret. På det sättet tog sig rasismen uttryck bland ungdomarna där jag befann mig på 90-talet, och de mest initierade kallade sig för Sverigedemokrater, rakade huvudena och heilade på hemmafester. Vissa vuxna närmade sig ämnet lite försiktigare men budskapet var det samma: invandrarna höll på att bli för många och det gick ut över välfärden. Sedan tystnade det som sagt, men nu tjugo år senare hör jag likadana tongångar från samma håll. Folk säger återigen att det har gått för långt och att det är dags att sätta ner foten.

Det är till er jag skriver. Ni som vill sätta ner foten och rösta ”sverigevänligt”. Jag förstår frustrationen och tror inte att alla ni är rasister, men hade ni sett det jag sett, mött människorna jag mött och hört de historier jag hört, så skulle ni inte rösta på ett parti som har rötterna i nazistiska organisationer. Jag vill inte ljuga. Självklart kostar det pengar att hjälpa flyktingar och lika självklart ställer det till med problem om man misslyckas med integrationen. Men det måste få kosta att vara medmänsklig, och ett utanförskap i Rosengård kommer alltid att vara bättre än en massgrav i Syrien. Visst finns det motsättningar, men större inflytande för Sverigedemokraterna gör bara att polemiken ökar och att landet drar isär än mer

Jag vill egentligen inte vara en som pådyvlar folk massa politiska åsikter. Däremot ville jag förklara varför jag väljer bort Sverigedemokraterna. På söndag är det val och då bestämmer vi tillsammans hur Sveriges framtid skall se ut.

Publicerat i Uncategorized | 13 kommentarer

Att förlora en debatt i SVT är inte ett samhällsproblem

Hej Fredrik Virtanen. Jag tänkte inte bli långrandig men det är en sak jag skulle vilja berätta för dig. Det handlar om din upprördhet efter insatsen i ”Valet med Janne och Belinda” i SVT, som berörde problemen med att journalister bor och verkar i vissa områden, medan andra helt glöms bort. I det här fallet blev det Södermalm som, på goda grunder, beskrevs som en stadsdel med hög journalisttäthet. Att påtala en sådan struktur gjorde att du Fredrik Virtanen, bosatt i nämnda stadsdel, blev kränkt, kände dig påhoppad och dristade dig till att på bästa krönikeplats vråla ut att Janne Josefsson och Belinda Olsson delar världsbild med Sverigedemokraterna. Sedan följde en gubbdebatt mellan dig, Janne Josefsson och Johan Croneman som fick folk ute i landet att endast skratta åt er. Eller som en kvinna jag mötte i Haparanda häromdagen sade: ”kan de inte ta det där tjafset via telefon istället?”.

Det är såklart svårt att ta det här insnöade mediebråket på allvar, och jag hade egentligen inte hade tänkt skriva något i ärendet. Men det är faktiskt en sak som måste redas ut. För det är nämligen så att du Fredrik Virtanen inte bara känner dig ledsen över programupplägget, du drar saken så långt att det handlar om samhällsproblem och demokratifrågor. Därför tänkte jag kort berätta för dig om några andra journalister som likt dig drabbats av demokratiska dilemman. Anna Politkovskaja till exempel som granskade korruptionen i Ryssland och mördades, eller Johan Persson och Martin Schibbye som skenavrättades och fängslades i Etiopien när de skulle skildra missförhållanden i Ogaden. För att inte tala om Sveriges Radios korrespondent Nils Horner som sköts till döds i Afghanistan, och de amerikanska journalister som precis blivit halshuggna av företrädare för Islamiska staten.

Du kanske förstår var jag vill komma? Skriv gärna att du är kränkt, förbannad och ledsen, men tala för fasen inte om demokratiproblem! Det finns gott om exempel på hur journalister drabbas när demokratin havererar. Att förlora en debatt på en krog på Södermalm är inte ett sådant exempel. Det är kanske surt och tråkigt, men det är inte en demokratifråga. Att påstå något sådant medför endast att du framstår som en uppblåst översittare med alldeles för höga tankar om dig själv. Med den stora plattform du har för att opinionsbilda borde du tänka efter innan du vräker ur dig sådant nästa gång. Jag vet att du kan det och hoppas på mer relevanta krönikor i framtiden.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Coop plockar bort högklackade skor till barn

Idag skrev jag på SVT Opinion om att Coop säljer högklackade skor till treåriga flickor. Nu svarar Coop att de har gjort fel och väljer att plocka bort skon ur sitt sortiment. Känns dock som en efterhandskonstruktion att de inte visste vilka skor de hade köpt in.

”Hej Joakim och alla andra som kommenterat artikeln. Coop har som policy att inte sälja barnkläder eller skor som bidrar till att cementera stereotypa könsroller. Vi vill att vårt sortiment av barnkläder och skor ska bestå av funktionella och prisvärda produkter som uppskattas av både barn och föräldrar. Detta är en typ av sko som inte har en hög utvändig klack, men en lutning inne i skon så att effekten blir detsamma. Detta har vi helt enkelt missat när vi köpte in skon. Det här inköpet är inte förenligt med den typ av produkter vi vill sälja. Vi kommer därför att be våra butiker plocka undan de skor som finns kvar för försäljning. Och självfallet kommer vi att gå igenom våra rutiner så att motsvarande inte inträffar igen. Tack för ert engagemang i en viktig fråga.”

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Inte ok att sälja högklackat till treåriga flickor

Skriver idag på SVT Opinion:

”När jag ser min treåriga dotter stappla runt med högklackade skor inne på Coops barnavdelning är det något som brister inom mig”, skriver Joakim Lamotte.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sluta kalla städare för tjänstefolk!

Långt efter alla andra får jag för mig att titta på den omtalade jobbdebatten som sändes 10 augusti i SVT. Den blev uppmärksammad eftersom Vänsterpartiets Ali Esbati kallade städare för tjänstefolk. Det första som slår mig när jag ser debatten är att Ali Esbati, när deltagarna frågas ut om sin arbetslivserfarenhet, aldrig verkar ha haft ett verklighetsbaserat jobb, ni vet sådant arbete där man får slita hårt med dåligt betalt, till exempel inom hemtjänsten eller på fabriksgolvet. Istället har han haft förmånen att arbeta som ekonom både i Sverige och Norge, enligt honom själv, och som politiker givetvis. Kanske är det på grund av denna brist på erfarenhet från verkligheten som han i nästa mening framhåller att RUT-avdraget innebär att invandrarkvinnor tvingas arbeta som tjänstefolk hemma hos rika människor.

Jag funderar över detta och även på hur RUT-avdraget genom åren har kallats för kvinnofälla av feminister och vänsterdebattörer. Anledningen, antar jag, är att städarna förmodas vara kvinnor som jobbar för relativt låga löner. Att ta det för givet är inte någonting som jag bara sådär kan förlika mig med, eftersom det jag sett från verkligheten talar ett helt annat språk.

Som så många andra medelklassinvånare, med inkomst nära det svenska genomsnittet, anlitar jag då och då städhjälp för att underlätta livspusslet med mycket jobb, stressiga förskolehämtningar och uppbokade helger. Sammanlagt har jag och min fru anlitat städhjälp vid ett femtontal tillfällen (ungefär) de senaste åren. Det handlar oftast om rejäla storstädningar av huset, och jag blir fortfarande lika förvånad varje gång det knackar på och jag öppnar dörren. Jag förväntar mig släppa in några kvinnor som inom ett par minuter ämnar stå med ena benet i mitt ostädade kök och med andra benet i en begynnande brutal kvinnofälla. Förvåningen kommer sig av att det aldrig har varit någon kvinna som stått där utanför min dörr. Trots att det rört sig om flera olika företag vid många olika tillfällen, har det fortfarande inte varit en enda kvinna som stigit över tröskeln, med skurmoppen i högsta hugg, till vårt hus och knäböjt inför överheten.

Däremot har jag fått besök av flera olika män med invandrarbakgrund som inte varit så bra på svenska, men som på engelska förklarat att de inte bott så länge i landet och är nöjda med att ha hittat ett jobb i Sverige, även om det inte är speciellt bra betalt, men att det är bättre än att köra taxi hela nätterna. Jag undrar om Ali Esbati menar att de här människorna är att betrakta som mitt tjänstefolk, trots att de inte är kvinnor? Och liknelsen killarna gör med taxiverksamhet är faktiskt inte helt irrelevant. För på vilket sätt är de invandrare som kör dig runt i staden i en bil, där du sitter bekvämt i baksätet med iPhonehörlurarna i öronen för att slippa konversera, inte att betrakta som tjänstefolk medan de som svabbar ditt golv i hemmet borde liknas vid drängar och pigor? Och hur kan det bli en kvinnofälla när det ofta, i alla fall hos mig, är män som kommer och städar? Kan Ali Esbati, som med stor sannolikhet åker taxi flera gånger i veckan, eller någon annan svara på det så vore ingen gladare än jag.

I övrigt har jag inga åsikter om RUT. Jag klarade mig bra innan det fanns, jag klarar mig bra nu och kommer även att överleva om RUT-avdraget försvinner. Men rätt ska vara rätt. Det vill säga:
1: Det är inte bara rika som använder städhjälp.
2: Det är många män som jobbar inom branschen vilket gör det problematiskt att använda uttrycket kvinnofälla. Däremot går det säkert att problematisera kring branschens anställningsvillkor.
3: Framförallt så kallar man inte de här människorna för tjänstefolk. Det är förnedrande och ett förminskande av dem och det arbete som de utför, och det får mig att må illa.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Vit kränkt heterosexuell feminist

Här, i Aftonbladets tv-program ”Partiprogrammet”, kan ni kolla när jag debatterar om hur stackars vita heterosexuella män stängs ute från feminismen. Jag är minst lika kränkt som Marcus Birro brukar vara:

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalle-och-politik/partiprogrammet/article48169.ab

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer